Debattartikel: Svensk narkotikapolitik inhuman och ineffektiv
FN:s generalförsamlings särskilda möte om narkotikapolitik äger rum i New York den 19–21 april. Sverige har inför mötet kritiserats av FN för att inte leva upp till mänskliga rättigheter inom narkotikaområdet. Då Sverige känner sig missförstått av omvärlden, har regeringen ställt samman en broschyr, Swedish drug policy – a balanced policy based on health and human rights, tydligen för att delas ut i samband med FN-mötet. En nästan identisk svensk version finns på regeringens hemsida, Svensk narkotikapolitik – en narkotikapolitik baserad på mänskliga rättigheter och jämlik hälsa. FN:s generalsekreterare uppmanade förra året världens regeringar att utnyttja det tillfälle FN-mötet erbjuder för att ”genomföra en omfattande och öppen debatt som överväger alla alternativ”. Sveriges regering har i stället valt att försvara sig genom att utforma broschyren som svar på ett antal kritiska frågor som riktats till Sverige. Dessa svar måste i många stycken betraktas som mycket ofullständiga och t.o.m. som ovederhäftiga.
Varför har bruket av narkotika straffbelagts i Sverige? Svaret som ges är att det är viktigt att sända klara signaler och att brukare måste skyddas genom tidiga ingripanden. För detta krävs att polisen tar ett mycket stort antal urinprov per år, där unga ofta visar sig vara misstänkta på felaktiga grunder. Frågan diskuteras dock inte i broschyren om det kan ses som ett brott mot mänskliga rättigheter att staten med tvång ska kontrollera våra kroppsvätskor för att kunna konstatera något som inte åstadkommer skada eller fara för andra. Inte heller finns det något försök att utvärdera effekten av denna provtagning. Åren efter att tvångstesterna infördes 1993 trefaldigades antalet elever i klass 9 som prövat narkotika. Under det påstått liberala 70-talet minskade antalet lika mycket – tvärt emot vad som antyds i broschyren.
Varför har Sverige så hög narkotikarelaterad dödlighet? Broschyren pekar på att Sverige hör till de länder som har högst dödlighet i Europa – även om siffrorna påstås vara svåra att jämföra. Det medges också att det skett en ökning sedan 2006. Ökningen av den narkotikarelaterade dödligheten har dock pågått sedan 70-talet och är nu kraftigare än någonsin. Regeringen är fortfarande oroad, men denna oro föranleder inga ändringar i vår narkotikapolitik.
Hur kan vi veta att Sveriges narkotikapolitik är framgångsrik? De mått på en lyckad politik som broschyren lyfter fram är andelen som prövat narkotika eller som konsumerar regelbundet, främst cannabis. Här ligger Sverige lägre än andra europeiska länder. Dessa mått är dock inget mål i sig. Det är de narkotikarelaterade skadorna som bör mätas, t.ex. dödlighet och problematiskt bruk.
Vilken är Sveriges syn på rättigheter för dem med problematiskt narkotikabruk? Det är enligt broschyren med hänvisning till FN en mänsklig rättighet för barn att växa upp i en drogfri omgivning, och samhället har en skyldighet att skydda sina medborgare från risker. Narkotikaprevention jämställs i denna skrift med bilbälteslag och förordningar rörande tillsatser i mat. Denna jämförelse innebär en viss bagatellisering av narkotikapolitikens tvångsingripanden. Inskränkningar i mänskliga rättigheter berättigas med hänvisning till vikten av att leva upp till FN:s mänskliga rättigheter.
I Sverige ägnas per år 1 800 polisårsarbetskrafter till narkotikabekämpning, genomförs 35 000 tvångstestningar och döms 20 000 för narkotikabrott. Av de intagna i fängelse utgörs en fjärdedel av personer dömda för narkotikabrott. Av fångarna bedöms hälften ha narkotikaproblem. Och nuvarande och förra regeringen har bestämt sig för att införa det nya brottet ”synnerligen grovt narkotikabrott” för att motverka Högsta domstolens försök att få till stånd en mer korrekt lagtillämpning. Att kalla detta för en politik baserad på mänskliga rättigheter utgör ett utmärkt exempel på vad George Orwell, i sitt klassiska verk om statlig övermakt, 1984, kallade nyspråk. Strafflagstiftning, polisingripanden, tvångsvård och fängelse omformuleras till att man, utan närmare specificering, ”anslår resurser”, och därmed bedriver ”en balanserad politik”.
Svenska regeringar har sedan 80-talet hävdat att vi har världens kanske bästa narkotikapolitik. Trots att vår narkotikapolitik numer ifrågasatts av allt fler forskare och även av FN-organ, anser sig Sverige inte ha något att lära av kritikerna. Enligt regeringen kan antalet personer med ett problematiskt narkotikabruk i landet uppskattas till 29 500 personer. Detta antal har succesivt ökat. Det måste vara svårt att se denna utveckling som ett bevis på en framgångsrik politik. Därför kan Sverige utifrån expertkunskap under FN-mötet med kraft hävda att utvidgad kriminalisering och mer straff inte är verksamma medel för att minska narkotikans skadeverkningar.
En minskad inriktning på straff, polis och fängelse, vilket alltfler länder nu väljer, skulle kunna frigöra avsevärda resurser som kan användas bättre i narkotikapreventivt syfte. En sådan inriktning av den svenska politiken skulle också innebära ett stöd till en mindre destruktiv narkotikapolitik i världen. Den narkotikapolitik som förs i stora delar av världen har bidragit till att berika kriminella organisationer, korrumpera regeringar och rättsväsende, utlösa mord på krigsnivå, och lett till inspärrningen av tiotals miljoner huvudsakligen fattiga människor. Sverige måste vara berett att ta upp en diskussion om narkotikakontrollens kostnader.
Den avgörande frågan inför FN-mötet är den om användning av strafflagstiftning och rättsväsende i strävan att minska narkotikans skadeverkningar. Detta innebär främst att FN:s konventioner, som framställs som bindande måste göras friare. Flera länder har också tolkat konventionerna annorlunda än Sverige, och få anser t.ex. att själva bruket måste vara kriminaliserat. Sveriges bidrag till FN-mötet är att den nuvarande ordningen på inget sätt ska förändras och att ”befintliga konventioner är vägen framåt”.
Ted Goldberg, Professor i sociologi (vänster i bild)
Henrik Tham, Professor i kriminologi (höger i bild)