av Johan Svensson | 2 mar, 2016 | Snillet |
Nedan inlägg är en personlig redogörelse för hur det är att leva i Sverige som cannabisbrukare, samt bakgrunden till denna persons bruk. Mattias har godkänt att personliga detaljer står kvar i texten då han valt att vara öppen med sitt bruk. Vill ni kontakta Mattias så mejla mig på kontakt@snilletjohan.se.
Med vänlig hälsning
Johan Svensson
Jag heter Mattias. Jag är 25 år och bor för tillfället i Västerbotten. Jag har bestämt mig för att komma ut i öppenheten med mitt dagliga cannabisbruk som jag använder i medicinskt syfte mot ångest, depression och folkskygghet.
Jag har valt att göra detta för att jag och mina medmänniskor i Sverige lider i tystnad, förföljs av myndigheter och stigmatiseras. rent ut sagt så är det ett jävla helvete att bli utfryst från samhället och behöva gömma sig för att få känna sig ”normal”. Jag går ut med min historia med förhoppningen om att även du som sitter eller suttit i en liknande situation kommer att följa mitt exempel och gå ut med ditt bruk. Det spelar ingen roll om du röker varje dag, på helger, på fester eller bara på nyårsafton. Om alla gick ut i det öppna med bruket hade inte cannabis varit olagligt i Sverige längre. Vi kan vara så många som 175.000 cannabisbrukare i Sverige. Alla gömmer sig… Finns det ett brottsoffer efter att du dragit i dig din spliff? Nej, och därmed har du inte begått ett brott. Ingen kan säga till dig vad du ska göra med din kropp, den är din ägodel och endast DU bestämmer vad den ska användas till.
Nu dör folk i det här landet, mer än i de flesta andra länder i Europa på grund av den här förbudspolitiken. Narkotikapolitiken i Sverige jämförs internationellt med Rysslands!! Polisen tar pissprov (begår övergrepp) på våra barn och förföljer ”Kända missbrukare”, ska vi fängsla människor som egentligen hade behövt en kram och hjälp från vården?
-Nej! För man kan inte straffa bort ett beroende!
Min historia börjar vid 14-15 års ålder när jag får en LVU för att jag låste in mig på mitt rum, drack alkohol i min ensamhet och ständigt skolkade från skolan. Jag var deprimerad och fick panikångestattacker. Jag kopplar detta till en uppväxt där jag flyttade ofta och aldrig hann hitta någon slags trygghet i tillvaron, min pappa var alkoholist och min mamma flyttade med mig och min bror upp och ner i landet där vi fick börja nya skolor varje år mer eller mindre.
Socialen kom hem till oss och berättade att antingen skulle jag följa med frivilligt till ett behandlingshem för unga i Sorsele i 2 månader eller bli placerat på ungdomsanstalt i Norrbotten, dom hade med sig broschyrer. Det var ett svenskt fängelse för barn. gallrade fönster och låsta dörrar på nätterna. Jag blev livrädd, tog mina närmsta tillhörigheter, sa hej då till mamma och pappa och följde med till behandlingshemmet. Jag skötte mig prickfritt hela min vistelse på behandlingshemmet, bortsett från pojkstreck, men vilken 15-åring gör inte det? De där två månaderna blev 3 år, min första telefonkontakt med mina föräldrar fick jag ha efter 6 månader. och jag skickades ut i vuxenlivet efter den här 3-års isoleringen i skogen.
Vi var många som var där utan någon egentlig anledning, vi skötte oss som de flesta ungdomar och till och med bättre. Ungdomarna på mitt behandlingshem hade i regel bättre rykte än andra ungdomar i det lilla samhället Sorsele. Men vi var bara där av just den andningen, att vi var lättsamma ungdomar. vi var behandlingshemmets kassakor. Jag som ett akutfall fick dom 150.000/månad för de första 6 månaderna. Sedan sjönk beloppet stegvis för att landa på runt 50.000 i månaden om jag inte minns fel. Så länge det finns vinstintressen inom vården så kommer ungdomar att tas för att sedan behållas av behandlingshem med vinstintressen.
När jag muckade ville jag göra ALLT som andra ungdomar gjorde som jag inte kunnat göra. Röka cigg hade jag lärt mig på behandlingshemmet, snus, sprit, öl, vin i massor. Jag kände mig ensam, min familj de senaste 3 åren var ibland upp till 13 ungdomar och nu när jag var för gammal för att dom skulle kunna behålla mig där så skickas jag ensam ut i livet.
Ingen uppföljning av socialen. Ingen som frågade om min 3 års ”Behandling” gett resultat. Jag började konsumera kopiösa mängder alkohol, förlorade flera arbeten och förälskelser på vägen. När jag var 19 år insåg jag att det spårat ur och sökte hjälp själv, då började jag min första antabuskur. Jag skulle bli pappa så nu var det dags att sluta låsa in sig i sig själv och börja ta ansvar nu.
Jag rökte Cannabis första gången när jag var 17, därefter rökte jag bara sporadiskt då och då när jag var packad och ville somna. Det var tufft att sluta dricka, jag mådde piss och kunde inte somna på nätterna, ångesten från svunna fyllor sköljdes ständigt över mig. Jag var ett vrak och började låsa in mig igen. slutade träffa människor och låg bara i sängen, jag ville inte ha hjälp. jag ville inte träffa någon, jag ville dö där så alla tankar bara försvann.
Här någonstans när jag var på botten och hade stulit min flickväns sömntabletter och sköljt ner detta med några flaskor rödtjut och misslyckats att ta livet av mig själv så började jag att röka cannabis allt oftare, och började se små, små framsteg i mitt mående. Jag kopplade detta till cannabisen då det var när jag rökt jag kände mig bättre. Detta kunde inte ha skett mer perfekt då jag blev pappa samtidigt. Jag började få rutiner på sömn, blev mer utåtriktat och ville träffa människor, fick ett jobb som jag behöll i 3 år. Jag blev lycklig och fungerade som människa i samhället förväntas göra. Jag klev upp och rökte en gås, lämnade dottern på dagis, knallade till jobbet, hämtade barn, lagade mat, lekte, städade, nattade barn, rökte en spliff och gick och la mig. Jag gjorde det du och alla andra gör och var lycklig. Min familj var lycklig. Jag har haft periodiska återfall i alkoholen därefter men har sedan länge inte längre ett behov av alkohol.
Sen kom bomben! Ett samtal från socialen där dom sa att en utredning startats om jag är lämplig förälder till min dotter, då ett rykte gått på samhället om att jag köper och brukar amfetamin. Fine sa jag till socialsekreteraren, jag har supit hårt och det visste hon, men jag röker bara cannabis idag för att fungera. Jag bevisar det med nöje.
Jag gick med på urinprov bara för att bevisa att anklagelser om amfetamin är plockade ur luften. Jag var rädd att förlora mitt barn!
Mycket riktigt hade jag THC i blodet som jag sa att dom skulle hitta där. Tydligen var detta lika illa som amfetamin. Utredningen fortsatte, jag skulle träffa en ”beroendecoach” varje vecka för mitt cannabismissbruk samt ta blod och pissprov för att kontrollera att jag inte dricker eller röker heller. Sköts inte detta så förlorar du din dotter.
Jag började kröka igen. sömnsvårigheter, deppighet och panikångestattacker kom tillbaka. Lösningen var; insomningstabletter, antidepressiva och antabus i min ”behandling”. Dom tre skulle ersätta den växt jag tidigare använt som räddat mitt liv. Bokstavligen!
Jag gick igenom detta i 8 månader, en ständig rädsla. Utredningen hade redan efter ett par månader visat att mitt barn har det bättre hos mig än vad hon kan ha det någon annanstans. Det är pappas flicka, ingen kunde påstå något annat!
Dagispersonal och släkt intervjuades med frågor som: ”har du misstänkt att Mattias skadat barnet någon gång?” eller ”har Mattias verkat berusad eller narkotikapåverkad när han lämnat barnet på dagis?”. Jag bor i ett litet norrländskt samhälle med 2 mataffärer: Coop och Ica. Jag hade redan stämpeln alkoholist sedan mina tidigare bravader och jag hade jobbat hårt för att visa att jag var skötsam som alla andra, med jobb, barn och bil, du vet hela Svenssongrejen. Nu var jag stämplad knarkare också! Tro inte annat än att det kommer ut fastän folk har tystnadsplikt i ett så här litet samhälle. alla känner alla!
Jag blev sjukskriven, tabletterna jag fick hjälpte inte utan gjorde mig bara trött. jag gick runt som en zombie och kände inget. jag låste in mig igen. tappade till slut jobbet för att jag inte klarade av att komma tillbaka, jag skämdes, hur skulle mina kollegor se på mig när folk visste att jag brukat droger?
Här bestämde jag mig för att sluta må dåligt. Utredningen var klar. Jag hade skött mig prickfritt i 8 månader. Jobbet som hållit mig kvar hade jag ju förlorat. Nu sticker jag! Till en fjällby med 10 invånare, gömmer mig från omvärlden, men jag och min familj ska må bra igen. Min dotter SKA ha en pappa som orkar leka med henne, som orkar göra det där lilla extra på lördagarna, bygga kojor, äta glass i badkaret och läsa så många barnböcker på en kväll att jag själv somnar bredvid min dotter i sängen. Det är dom stunderna jag finns här för!
Jag lever för att se mitt barn le mot mig, utan henne har jag INGENTING att kämpa för längre!
Vi bosatte oss där i skogen, jag började bruka cannabis igen, fick ett nytt jobb över vintersäsongen, vi mådde bra igen. familjen fungerade och vi kunde vara ifred, det fanns ingen där som kunde höja finger eller anmäla mig.
När snön försvinner här uppe så försvinner också jobben tills snön fyller skidbackar och skoterspår igen. Jag skulle bara behöva vara arbetslös i 2 månader och sedan få börja jobba igen inför kommande vintersäsong. Det blir tufft ekonomiskt att leva på existensminimum 7 mil från närmsta affär men jag VÄGRADE söka ekonomiskt stöd från socialen i rädsla att dom skulle anklaga mig för att inte kunna ta hand om mitt barn, jag ville inte ha med dom att göra igen, jag hade redan kämpat för att slippa leva i orolighet.
Månaderna gick, jag ringde arbetsgivaren och frågade när det var dags att knega igen. snart, snart var alltid svaret. dum som jag är så lät jag mig hållas och skippade andra möjligheter som dök upp för att jag gillade mitt nuvarande jobb. Till slut gick det inte att låna ihop mer och vänta med fler hyror. Jag blev vräkt och hemlös.
Nu kom genast en ny orosanmälan. MED all rätt. Givetvis ska socialen ta kontakt med mig om dom får höra att jag inte kan sätta tak över huvudet på mitt barn. Jag förklarade läget. jag bor hos tillfälligt hos dotterns mamma tills en ny lya dyker upp. Utredningen lades ner. Jag hade redan bestämt mig för att inte låta mig tystas om det skulle bli något problem.
Visst kan dom ta vårdnaden ifrån mig. men inte min dotters mamma. Dom kan inte hindra mig från att träffa henne så länge jag inte gör henne skada. Och min dotters mamma vet att mitt cannabisbruk gör mig till en fungerande människa. så jag tänker inte vara rädd längre.
Jag röker varje dag som jag gjort under hela mitt vuxna liv och fortsätter göra min familj lycklig. Min mamma och bror tog avstånd från mig för att jag är en ”knarkare”, det gör inget. dom älskar inte mig för den jag är, så jag behöver dom inte. Varför ha en människa i ditt liv som ständigt ska berätta hur fel du gör och hur ansvarslös du är för att du röker cannabis? du behöver inte människor omkring dig som vill få dig att må dåligt. Släpp dom och gå vidare med ditt eget liv.
Vi måste sluta straffa folk som brukar droger. Det här är min historia men det finns tiotusentals till i Sverige. Cannabis är en medicin! Vi hjälper inte människor på det här sättet, politikerna måste ta sitt ansvar!
Nu då? Jag söker jobb inom den svenska cannabisindustrin, aktiverar mig i cannabisaktivism, får snart en ny lägenhet, och har precis börjat plugga till undersköterska med inriktning på missbruksvård.
SLUTORD!
Man får vara sin dotters största idol en kort tid i livet. jag är bara en ”hjälte” och ”världens bästa pappa” i några få år till, sen blir hon stor och ska hitta egna vägar i livet! Jag kommer fortsätta att röka min cannabis, för jag har inte råd att kasta bort dom här guldåren på att må dåligt. Vi måste skynda oss att älska varandra innan det är försent.
Mattias Andersson
En daglig cannabisbrukare
av Johan Svensson | 15 jan, 2016 | Snillet |
Nedan inlägg är långt men läsvärt om hur narkotikapolitiken påverkar den enskilda individen. Det är en personlig redovisning av hur ett bruk av medicinsk cannabis ser ut i dagens Sverige. Inlägget tar upp bakgrund, cannabis effekt och problematiken med att självmedicinera en illegal medicin som för denna individ fungerar bättre än legala läkemedel. Jag har valt att inte använda personens efternamn, men vill ni komma i kontakt med henne så kan jag vidarebefordra er önskan om kontakt. Mejla mig i så fall på kontakt@snilletjohan.se.
Med vänlig hälsning
Johan Svensson
Jag har en primär immunnedsättning sen barndomen. Det innebär i stort sätt att man är född med en HIV/AIDS liknande nedsättning av immunförsvaret, men det är inte orsakat av ett virus eller smittsamt, utan en genetisk ”störning”. Detta har jag haft alltså redan sen födseln. Men pga diverse omständigheter, och en sjukvård som är under all kritik, så har jag varit odiagnoserad tills nyligen. Har aldrig fått adekvat vård eller behandlig i Sverige. Istället för att utreda mig, så har man valt att droga ner mig. Så nu har sjukdomen progresserat till en näst intill kritisk punkt, då alla mina symptom hastigt blivit förvärrade. Och har fått åka in och ut från akuten de senaste veckorna.
Mina kroniska symtpom är bla, extrem värk pga. kronisk inflammation av ryggraden, som orsakat benförändringar och en förträngning av ryggmärgen, som ger ständig nervverk i hela kroppen, samt kraftig spacticitet, kramper och nervpåverkan, kroniskt illamående, och 2,5 år av dagliga kräkningar.
Detta har man i den Svenska vården medicinerat med diverse narkotika på recept. Jag har fått utskrivet Tramadol, Buprenofrin, oxycontin (syntetiskt heroin), Stesolid, Ritalin (amfetamin liknande ämne), Zolpidem/Stilnoct, Lyrica, flunitranzepam och en rad andra tunga droger, helt lagligt, bekostat av skattebetalarna, att hämta ut gratis på apoteket.
Polisen är säkert bekant med de flesta av de ovannämnda drogerna, de är ju även vanliga i gatuhandeln, det är jag mycket medveten om, då jag blivit följd och stoppad av folk som hört på apoteket vad jag hämtat ut (de flesta drogerna tog jag aldrig, och resten bara vid behov) och velat köpa dem av mig. Eftersom jag bor i Göteborg så är det en mindre trevlig känsla att bli stoppad av ett gäng killar som är ute efter dina lagliga, receptbelagda mediciner.
Mina symtpom kräver en rad narkotika på recept, om jag vill bli behandlad med lagliga substanser. Men efter att jag för första gången hade upplevt en opioidabstinens, pga. ett kroppsligt beroende av Tramadolen, som läkarna sagt bara var en ”lite starkare värktablett”, så började jag efterforska alternativa sätt att få lindring för mina symptom. Är med i flera internationella stödgrupper för kroniskt sjuka människor, och i samtliga hyllas cannabis som en mirakelmedicin av människor som lider dagligen av diverse kroniska sjukdomar, precis som jag. Jag hade ju rökt cannabis i Finland som tonåring och ung, Då var det avkriminaliserat där, och ingen stor grej alls. Många tanter med reumatism hade en eller två plantor i fönstret, det var inte ovanligt alls. Och även idag kan du lagligt hämta ut cannabis [Bedrocan. Red anm.] på Finska apotek mot recept.
Jag bestämde mig för att prova det i medicinskt syfte, om det kanske kunde ge ens en liten lindring av något symptom. Jag var egentligen emot alla former av drogbruk för mig själv, mådde jättebra utan kaffe och alkohol, och hade inte varit full sen min son föddes, men hade absolut inget att säga till om vad andra vuxna människor väljer att göra med sina kroppar och hjärnor. Och eftersom jag upplevt vilket beroende de receptbelagda medicinerna hade orsakat i min kropp och hjärna, och jag var trött på att gå omkring som en zombie hemma och inte få någon betydande lindring. Samt ha en kronisk trötthet som inte går att beskriva, dels pga själva kroppens nedsatta immunförsvar, dels för att det, trött som jag var, var ofta omöjligt att sova pga. den ständiga nervvärken. Så jag tänkte att det var värt risken, trots att det är olagligt i Sverige.
Mina kompisar kom hem till mig och hade med sig lite röka. Första gången jag rökte cannabis i medicinskt syfte, efter flera års total nykterhet från alla droger, (förutom de på recept), så började jag gråta. Den känslan går inte att beskriva. Alla mina symtom försvann som av magi. Det tog bara 2-3 bloss av en joint, och mina symptom försvann nästan omgående. Jag hade ingen värk NÅGONSTANS i kroppen! Och inget illamående! Inte mycket senare hade jag även en aptit för att äta utan att kvälja! En känsla jag inte hade upplevt på väldigt, väldigt länge.
Den känslan var så otrolig, jag hade glömt hur ett smärtfritt tillstånd känns, jag var så van vid värken. Cannabis ersätter samtliga receptbelagda medicinerna för mig, förutom naturligtvis behandlingar som antibiotika och tex svampbehandlingar för huden, då mitt nedsatta immunförsvar gör mig mer känslig för opportunistiska infektioner. Cancerrisken är i stort sätt ”garanterad”, då immunförsvaret inte är tillräckligt starkt för att bekämpa eventuella cancerceller.
Men eftersom cannabis är bevisat i ett flertal internationella forskningar, vara bla. antibakteriell, immunreglerande/förstärkande, anti-inflammatorisk, smärtlindrande, neuronreparerande, antikonvulsiv, och möjligtvis även cancerdödande. Samt med inga bevisade, negativa bieffekter och ingen risk för överdosering, helt i motsats till samtliga receptbelagda droger jag fått, där risken för död från överdosering är väldigt hög. Så var beslutet enkelt.
Skulle sluta med alla mina receptbelagda mediciner, och gå helt över till cannabis. Låt följderna vara vad de är. Detta är MIN kropp! MIN sjukdom! MITT lidande!
Om ni hade sett min lilla sons lidande tidigare, när han försökte trösta sin sjuka mamma, som spenderade 80-90% av tiden i sängen, i halvt medvetet tillstånd, så skulle era hjärtan brista. Jag var ofta så trött att jag inte förmådde ens att få fram ett leende för min son. Jag fick viska i hans öra, att ”jag ler i mitt hjärta, men orkar inte visa det nu…” Min son har lidit otroligt mycket pga. mina kamper med diverse infektioner, som hjärnhinnesinflammationen, som nästan blev fatal, och extrem, kronisk värk och trötthet. Och det är bara vi två, alltid varit. Min familj bor i Finland. Jag har uppfostrat min son helt själv, utan något stöd från hans pappa, i 10 år. Han är det mest tragiska offret i detta sjukdomsdrama.
Idag är han en glad kille, för att han har en piggare och friskare mamma. Som orkar mer, sover gott och spyr inte varje dag. Som orkar leka och skoja med honom, och vara en närvarande förälder, allt tack vare cannabisen. Även socialen har uträtt våra förhållanden, och noterat svart på vitt i en redan avslutad utredning, att min hälsa har förbättrats avsevärt, och att min son är glad och lycklig. De har inga invändningar mot mitt medicinska bruk, och de önskar att jag kunde hitta en laglig väg att bruka detta.
Min sjukdom är såpass allvarlig, att den kräver även sjukhusbehandlingar, bl.a extremt höga doser av antibiotika, vilket orsakar illamående, och eventuellt även biologiska läkemedel, som i sig kan orsaka cancer. Så kan inte leva enbart på cannabis som behandling. Men det hjälper mot alla symptomen som orsakas av de starka behandlingarna också. Och jag vet att miljoner människor världen över, får otroligt mycket linding av denna underbara, medicinska VÄXT. Det finns fall där barn med svår epilepsi blir symptomfria. HUR kan ni betrakata detta som något ”farligt” och ”skadligt” som ni behöver skydda allmänheten ifrån!? Och HUR kan ni betrakta mig som en missbrukare och kriminell, bara för att jag väljer det absolut hälsosammaste, och bäst fungerande medicinen för min svåra sjukdom!?
Förra våren stod det två civilpoliser nere i trapphuset. Utan att göra några som helst kontroller på plats, som att belysa pupillerna mm., så bestämde de sig att jag var ”drogpåverkad”. Jag skrattade till och tyckte det var absurt! Hade inte rökt cannabis på två dagar, och ett eventuellt litet rus varar i ca. 2 timmar. Men fick åka med till stationen på förhör och för urinprov. Det kom 4 stycken patruller som parkerade utanför vårt hus. Är väldigt omtyckt av grannarna, och detta hade chockat dem alla totalt fick jag höra senare. Jag passade ju deras barn och var (är det fortfarande) omtyckt av alla. Polisen hade gått in i min lägenhet, genomsökt den i 3 timmar. Sprungit upp och ner med hundar mellan källaren och min lägenhet. Allt detta utan att ens nån gång meddela mig att de skulle även göra en husrannsakan. Vilket dessutom inte är lagligt enbart baserat på misstanke för eget bruk.
Jag hade väldigt ont i ryggen och fick sitta långa stunder på väldigt hårda bänkar. Jag blev tvingad och förnedrad att klä mig av naken inför två kvinnliga poliser. Sedan fick jag urinera övervakat och ge över mitt piss till en polis. Sen fick jag efter en stunds väntan, på obekväma bänkar, sitta inne på polisförhör i 2 timmar. Jag berättade att jag är sjuk och att jag självmedicinerar. Den stora insatsen i min lägenhet, som kostade skattebetalarna hundratusentals kronor i förlorade resurser, resulterade i 4 st torkade cannabisblad, sammanlagt vägt 3,3g. Som dessutom var av industrihampa och innehöll inte THC halter höga nog att klassas som narkotika i Sverige. De var pressade i en tavla som dekoration. Men tekniska labbet hade struntat i att testa THC halten. Fick böter på närmare 7000sek, som sjukskriven, ensamstående mamma. Och självklart två anmärkningar i brottsregistret, ”eget bruk” och ”innehav”.
Jag hade börjat må så bra av att ha slutat med alla receptbelagda mediciner och bara självmedicinerat på cannabis, så jag hade till och med kontaktat Göteborgs universitet för att kolla hur mycket jag hade kvar av min utbildning till historielärare för gymnasiet, som jag kämpat väldigt hårt för. Fick studera in hela gymnasiekompetensen på Komvux, gjorde det på 2 år istället för det normala, 3. Jag var sugen på att vidareutbilda mig, och eftersom min mamma är lärare och dramapedagog, och pappa läkare (båda är för en legalisering av cannabis), så kände jag att en historie- och samhällskunskapslärare skulle passa mig perfekt. Fick nästan bara MVG i alla ämnen på gymnasiebetyget från Komvux, och kom genast in på historielärarlinjen.
Men pga av mitt sjukdomstillstånd, så var jag tvungen att avbryta studierna för 4 år sen. Har bara 1,5 år kvar, och hade tänkt studera färdigt nu då jag blivit så mycket bättre. Tack vare CANNABIS. Men eftersom jag nu blivit stämplad en ”missbrukare” och har anmärkningar i brottsregistret, så kan jag inte längre utbilda mig till lärare. Alla skolor kräver utdrag från brottsregistret. Det är ingen praktikplats, som är obligatoriskt för en examen, som tar emot någon som fått straff för ”narkotikabrott”. Polisen förstörde alla mina drömmar och planer för framtiden. De krossade alla möjligheter för mig att utbilda mig till lärare, eller kunna jobba inom det yrket. Och jag är för gammal för att vänta på att det ”försvinner”, det här var min lucka. Har redan slösat bort 4 år av mitt liv då jag varit nerdrogad av den svenska sjukvården.
Tycker ni detta är ett rimligt sätt att behandla kroniskt sjuka människor, som redan har det otroligt svårt och jobbigt? För att jag suttit hemma i lugn och ro, ensam på mitt rum på kvällarna, då min son sover långt borta på sitt rum, och självmedicinerat mina extremt besvärliga symptom, ska jag stämplas och betraktas som ”kriminell” och ”missbrukare”. Jag undrar hur ni sover om nätterna?
Jag har inte haft pengar på länge, och inte råd att köpa cannabis så ofta på den senaste tiden, vilket säkert i sig bidrog även till att jag akut blev så mycket sämre. Men idag fick jag äntligen pengar. Innan jag skrev detta, var jag ute på balkongen och rökte en fet joint. För första gången på 10 dagar, hade jag återigen inga symptom i kroppen. Jag brast i gråt igen. Den senaste tiden har varit väldigt påfrestande. Och den känslan då precis alla dina symptom och värk och illamående bara försvinner, är nästintill religiös. Nu har jag suttit och skrivit på detta ett tag. Tyvärr sitter inte effekten av en joint i mer än ca 2 timmar, sen får jag röka en ny. Borde egentligen ha tillgång till betydligt starkare TCH/CBD, vilket man får av cannabisolja. Men eftersom denna underbara, medicinska växt, klassas som ”narkotika”, i samma grupp med förödande och dödande opiaterna, så får jag nöja mig med dessa korta stunder av symptomfrihet, vilka i sig har i stort sätt räddat mitt liv, och givit min son sin mamma tillbaka.
Nu är det dags att fixa en ny joint, för att medicinera mina symptom. Men om det är kallt ute, så använder en förångare till cannabisen hemma, istället för att röka. Man andas in ånga och får den medicinska effekten på ett hälsosamt sätt, och det ger absolut ingen lukt. Måste även få sjukhusbehandling, men tills jag blir remitterad om ett par veckor, så kommer cannabis att hålla mig i ett hyfsat fungerande tillstånd och vi ska snart ha filmkväll med min son. Så var så goda. Ring Göteborgspolisen och skicka hit dem igen. Spendera en massa resurser ni kunde lägga på att lösa riktiga brott, och jaga istället oskyldiga cannabisbrukare.
Eller kanske åk hem till kvinnor och män som blir misshandlade hemma? Som när mitt ex var våldsam mot mig, och misshandlade mig i 2 år. Ofta ringde jag polisen då, och oftast fick man höra ”Alla patruller är upptagna just nu. Jag ska se om jag kan skicka någon dit om några timmar”. Ja några timmar är ju bra, då ditt fulla ex står med en kniv utanför badrumsdörren, där du låst dig in med ditt barn, för att ringa polisen…. Som ofta inte kom… Undrar vilken ensamstående, kroniskt sjuk mammas lägenhet de då var upptagna med att husrannsaka?! Då mitt ex försökte döda mig…
Det är MIN kropp! Det är MIN sjukdom! Det är MITT lidande. Som jag sa, polisens insats gjorde att jag inte längre har något att förlora. Ni har redan förstört allt ni kan förstöra för mig. Snart kommer även Trafikverket att dra in mitt körkort, eftersom jag har ”drogmissbruk” och de ”litar inte på min förmåga att köra ett fordon”.
Precis som ett 2 timmar litet rus/lugnande känsla på kvällen, innan jag lägger mig, skulle påverka mitt körande då jag använder bilen kanske runt eftermiddagen nästa dag. Bilen är som min rullstol. Utan den kommer jag ingenstans. Har aldrig påträffats påverkad i trafiken. Aldrig varit med om en olycka. Aldrig kört påverkad. Precis som många av de receptbelagda droger som jag haft, som kräver ett eget omdöme av påverkan, och förmågan att köra, så kan man utan tvekan även bedöma sin grad av påverkan för att köra bil efter att man brukat cannabis, En medicinsk dosering ger knappt någon psykoaktiv verkan ändå, det är mest den kroppsliga symptomlindringen jag upplever. För precis som med alla mediciner, så försvinner biverkningarna efter ett tag.
Men bara för att polisen stämplade mig som ”kriminell” och ”missbrukare”, så kommer jag nu även förlora friheten att röra mig fritt. Har väldigt svårt att gå långa sträckor. Inga mer aktiviteter med sonen heller, för vi kan inte ta oss nånstans, utan att trötta ut mig och eventuellt trigga ett nytt skov.
Hela mitt liv är förstört pga att jag självmedicinerar med cannabis. Är detta rimligt nånstans? Och åter igen; Hur sover ni om nätterna!?
Jenni Göteborg
