av Johan Svensson | 27 jul, 2016 | Snillet |
Nedan finner ni ett (litet) urval av de påståenden lobbyorganisationen Riksförbundet Narkotikafritt Samhälle (RNS) sedan 2015 delat i debattartiklar, sina egna webbplatser eller i sociala medier. Jag gjorde denna sammanställning för att påvisa den ohederliga drogdebatt som förs hos förbudssidan inom svensk narkotikapolitik. En debatt som kantas av inkompetens, lögner, personangrepp, jäv och avsaknad av vetenskapligt stöd. Allt för att sprida skräckpropagandan RNS som ideell förening är så beroende av.
Detta inlägg kommer uppdateras löpande allt eftersom RNS fortsätter publicera påståenden där de ljuger eller saknar vetenskapligt stöd. Vill ni själva tipsa mig så nås jag enklast på kontakt@snilletjohan.se eller via min Twitterkanal.
RNS ohederliga drogdebatt
”Cannabis – igen” länk till skärmdump
I ännu ett försök att koppla samman bruket av cannabis med diverse våldsdåd, kommenterade RNS mordet på Tova med en tweet. Först efter två dagars stark kritik, fann sig RNS för ovanlighetens skull tvungna att pudla. Originaltweeten raderades omedelbart efteråt.
”Nice-terroristen Bouhlel var cannabisrökare enligt den här artikeln” länk
Ännu ett lågvatten hos RNS. Här försöker man hitta ett samband mellan ett bruk av cannabis och Mohamed Lahouaiej-Bouhlel, som i juli 2016 dödade 86 personer i Nice.
”Cannabisrökning dubbelt så vanligt bland 15/16-åringar i Portugal jämfört med 1995” länk
Daily Mail igen. Oklart vad som menas, då lagförslaget att avkriminalisera bruket av cannabis infördes 2001. Att antalet elever som i en skolenkät uppger att de brukat cannabis stigit från 7% till 15 % kan lika gärna bero på att fler äntligen vågar erkänna bruket. Sanningen är att vi inte vet.
”Mord i UK: Dr Sengupta told court that smoking cannabis had triggered a genetic psychotic illness” länk
Återigen anses Daily Mail vara trovärdig källa för RNS, som okritiskt delar vidare påståendet att en psykiskt sjuk individ begick våldsdåd pga sitt cannabisbruk.
”Sambandet cannabis-schizofreni stärkt enligt nya rön från dansk forskning” länk
RNS anser Daily Mail vara trovärdig källa, för ett påstående som gavs under en konferenspresentation och ännu inte ens genomgått en peer review.
”Legalized pot is making America’s lower class poorer and less responsible” länk
Ett modigt påstående, eftersom artikeln RNS hänvisar till använder data från innan 2014, då legaliseringen i Colorado skedde.
”Norberg oärlig om legaliseringseffekt i Colorado” länk
I ett försök att bemöta debattören Johan Norbergs inlägg om legaliseringen av cannabis i Colorado skickade RNS ut denna gång sin ”cannabisexpert” Pelle Olsson. I sin replik refererar Pelle till data som härstammar från innan 2014, då legaliseringen skedde. Han påstår även att legaliseringen medfört ökat bruk, trots att ökningen började långt innan 2014. Vidare ignorerar Pelle Olsson lämpligt nedan två studier, antagligen för att de inte stöder hans påståenden:
I vanlig ordning hävdar Pelle att fler som dött i trafikolyckor testar positivt för cannabis. Det borde varit av intresse för Pelle att specificera om han menar att de testat positivt för THC — eller icke rusgivande THC-syra, som kan synas i urinen flera veckor efter ett bruk. Han missar även att trafikdödligheten sjunkit i Colorado.
Pelle har en fäbless för att ideligen nämna den pro-cannabislobby som han samtidigt inte klarar av att definiera. Hans egen roll som föreläsare i lobbyorganisationen RNS är dock inget han någonsin nämner.
”Marijuanaförgiftningar hos barn har fördubblats i Colorado” länk
En fördubbling låter givetvis som en stor siffra när RNS undviker att nämna baslinjen: från 1 till 2 förgiftade barn per 100.000 individer. I studien konstaterar Dr. Roosevelt själv att fler personer uppger sig ha lämnat sina edibles framme, tidigare hade man ingen aning. Inga dödsfall eller permanenta skador har rapporterats.
”Myten om den ofarliga drogen” länk
RNS recenserar sig själva i Läkartidningen när Nils Littorin (styrelseledamot hos RNS) recenserar boken Big Marijuana av Pelle Olsson (föreläsare hos RNS). Ett jäv Nils givetvis inte nämner någonstans i sin recension. Nils Littorin hävdar bokens ”populärvetenskapliga upplägg” som dess ”stora styrka”. Att hävda dess stöd i forskning och evidens misstänker jag inte är möjligt.
”Does cannabis affect sperm?” länk
RNS frågeställning baseras på en studie som inte tar hänsyn till övrigt drogbruk.
”Smoking cannabis dampens emotions and increases risk of addiction” länk
Vilken studie artikeln refererar till nämns aldrig. Ingen hänsyn tas till exempelvis socioekonomisk bakgrund eller övrigt drogbruk. Slutsatsen drar man från ett spel där deltagarna ska trycka på en knapp för att få ”monetär belöning”, samtidigt som man under totalt tre tillfällen över en fyraårsperiod mätte mängden dopamin som utsöndrades när man deltog i spelet.
Vad som skedde i deltagarnas liv mellan mättillfällena tog man ingen hänsyn till.
”Marijuana-legalisering i USA har fördubblat bruket” länk
Fördubblingen som anges inträffade INNAN legaliseringen för rekreationellt bruk i fyra delstater.
”Kampanj för legalisering av LSD” länk
En mycket underlig slutsats av denna lilla studie om hallucinogener som läkemedel mot depressioner. Pga bristande kunskap och politisk agenda om ”ett narkotikafritt samhälle” har utvecklingen av dessa substanser som psykofarmaka allvarligt eftersatts. Sponsorer/pionjärer som Amanda Feilding förbättrar avsevärt utsikterna för forskningen på området.
”Polisen kritiserar socialstyrelsen: Legal narkotika en handelsvara” länk
Lennart Karlsson glömmer givetvis nämna att han även sitter i styrelsen för RNS. Företräder han svensk polis eller lobbyorganisationen RNS i denna fråga?
”Absurt att dela ut sprutor till unga narkomaner” länk
I exemplet Per Johansson gör med Danmark räknar han upp den totala mängden, utan att göra någon åtskillnad huruvida de fick blodsmittan före eller efter införandet av sprututbyte. Forskning visar att sprututbyte vare sig ökar omgång eller frekvens. Per ser ensam ett samband mellan sprututbyte och fortsatt drogbruk, en teori som saknar stöd i forskning.
Tvärtom visar forskning att övergången från sprututbyte till behandling fungerar mycket väl. Även Socialstyrelsen presenterar stöd för sprututbytets positiva effekter.
”Medicinen dödar – inte nollvisionen” länk
I likhet med andra lobbyorganisationer skyller RNS den ökade narkotikadödligheten på substitutionsbehandlingar som LARO. Med data från Toxreg (som enbart påvisar förekomsten av eventuella droger vid dödstillfället, inte att de skulle vara dödsorsaken) påstår Staffan Hübinette en dödlighet som Toxreg inte kan påvisa. Tittar man på dödsorsaksregistret så framgår det att narkotikadödligheten ökat konstant sedan början av 1980-talet, förutom under några år i början av 2000-talet då den minskade.
Sannolikt handlar det om ett flertal olika faktorer som driver ökningen, men den viktigaste borde vara det ökande blandmissbruket och ökningen av andelen personer med opioider (heroin, metadon, buprenorfin, fentanyl etc.) som huvuddrog. Denna utveckling inleddes under 1980-talet och utbyggnaden av LARO-programmen var ett försök att hantera detta. RNS påstående saknar vetenskapligt underlag.
”Skollagen hindrar skolans arbete mot narkotika” länk
Skolinspektionen själva avråder mot drogtester i skolan. Vidare utsätter metoden elever för omvänd bevisbörda; plötsligt är du skyldig tills motsatsen bevisats. Individer som oavsett anledning inte vill öppna sina privata skåp för genomsökning eller kissa inför polisen riskerar avstängning. Forskning visar att drogtester i skolan inte har någon effekt på elevers droganvändning. Det kan i stället leda till ökad drogproblematik.
”Hongkong nyfiket på svensk narkotikamodell” länk
RNS tvingas resa till diktaturen Kina för att få svensk narkotikapolitik att framstå som ”positiv”.
”Svensk lär Iran om narkotikapolitik” länk
RNS besöker Iran i ett ovanligt glatt reportage från Drugnews, en nyhetsbyrå som ägs av RNS själva. För att citera Per Johansson: ”Vi är mot dödstraff, brukar jag berätta, och att preventivt arbete och behandling är viktigt, men det behövs också lätta juridiska sanktioner när unga bryter mot regler”. Enbart mellan 2012 – 2014 avrättades 1137 personer i Iran för ”drogbrott”.
Per Johansson avslutar intervjun: ”Den här gången var trevligare. Vi visades runt i shahens palats, på mattmuseum och flera andra turistplatser. Fick läcker saffranskryddad mat, god alkoholfri dryck och gick upp ett par kilo, skrattar han.”
”Om injektionsbrukare är angelägna om att förhindra smittspridning […] så fixar dem det här med sprutor. De fixar ju drogerna på illegal väg, det är väl inte konstigare än att skaffa sprutorna?”
Citat från överläkare Kerstin Käll, föreläsare hos RNS, om smittskydd i form av sprututbyte till injektionsbrukare. P1 Morgon, kl 07:18, 23 februari.
”Public service bedriver kampanjjournalistik” länk
I ett tappert försök att bemöta FN:s skarpa kritik av Sveriges repressiva narkotikapolitik, skrev Per Johansson en krönika som publicerades i RNS eget magasin Narkotikafrågan. Per går till personangrepp och hänger ut de inblandade journalisterna (som bara återgav vad FN sade) med fullständigt för- och efternamn. Även namnet på deras chef publiceras. RNS går även till personangrepp mot FN:s vice högkommissionär för händelser som inte har med sakfrågan att göra.
”Ny Sifo: Svenskar vill ha kvar förbud mot narkotika” länk
Ett förväntat resultat när frågeställningen lyder: ”All icke-medicinsk hantering av narkotika är idag förbjuden i Sverige. Förbudet omfattar även själva konsumtionen. Anser du att narkotikakonsumtion ska vara förbjuden även i framtiden eller skall den inte vara det?”. Peder Langenskiöld (verksamhetschef för Svenska Carnegie Institutet), som beställde SIFO-undersökningen, erkänner själv att han inte förstår kritiken mot att blanda ihop alla kända droger och kalla det ”narkotika”.
Peder har heller inte kompetens nog att förstå skillnaden mellan olika droger. ”TT: Exempelvis legalisering av cannabis har debatterats mycket, men ni har inte skiljt olika typer av narkotika åt i undersökningen?
– Nej, därför vi tror att om vi går ut till hela folket ute i stugorna, vet man inte så säkert skillnaden mellan en drog och en annan. Och cannabis är så starkt nu, väldigt potent, så de är i stort sätt lika farliga allihop, fast de verkar på olika sätt.”
”Restriktiv syn på narkotika räddar liv” länk
Återigen en debattartikel från överläkare Kerstin Käll, föreläsare hos RNS. Här har man vaskat fram de mest lättbehandlade patienterna. Individer som är drogfria två månader innan LARO får bättre behandlingsresultat. Anledningen till att det skrivs ut mer morfin/oxikodon nu är INTE slapphet, utan a) Dextropropoxifen avregistrerades pga tox-problem och b) tramadol blir mindre och mindre populärt för det är svårt att sätta ut. Så antalet patienter med smärta består och behovet av opioider totalt någorlunda konstant.
Från artikeln: ”En annan risk är att man får en ökad frekvens av hot och våld mot personalen.” Genom att minska restriktioner och risk för utskrivning? Snarare ett rysligt blatant försök att spela på känslor och rädsla, helt utan grund. Från artikeln: ”Vi lyckades tränga tillbaka missbruket. Det är hög tid att vi åter börjar ta narkotikafrågan på allvar och diskutera vad för slags samhälle vi vill ha, framför allt med tanke på våra ungdomar.” Så vi lyckades, men nu helt plötsligt så har det återuppstått, i samband med förskrivna läkemedel och att det inte tagits på allvar? Visst håller jag med om att det inte tagits på allvar, men resultatet av det är restriktionen som går tvärt emot vetenskapen.Och så blir ”knarket” åter igen en fara för hela samhället och vi ska tänka på barnen.
”Fatal accidents involving stoned drivers soared in Washington since pot was legalized May 10” länk
RNS påstår – som många gånger förut – att THC-syra i blodet skulle påverka bilkörning negativt. Ett påstående som saknar vetenskapligt stöd då THC-syra inte är rusgivande, men kan synas i urinen i upp till några veckor.
I Sverige uppmärksammades detta 2016 då Riksåklagaren beslutade att Åklagarmyndigheten ska verka för att felaktiga lagföringar för rattfylleribrott där någon kört med THC-syra i blodet ska rättas till.
Övrigt
av Johan Svensson | 2 jun, 2016 | Snillet |
Inläggsfoto: Simon Röder. Redigering: mig.
Detta inlägg är till stor del baserat på narkotikadebattören Magnus Callmyrs utmärkta sammanfattning av debatten.
I dagarna fick vi en tydlig inblick i hur det narkotikapolitiska arbetet går till i Sverige. Efter att Magnus Ek (förbundsordförande CUF) i GP publicerat en debattartikel om legaliseringen av cannabis väntade jag spänt på vilka motreaktioner texten skulle väcka.
Förvånande nog vågade SSU denna gång ta bladet från mun och kasta sig in i debatten, tillsammans med både kända och okända ansikten. Gemensamt för alla repliker till CUF:s debattartikel är att de kantades av både lögner, härskartekniker och uppenbart ohederlig statistik.
Låt oss se på hur en klassisk svensk cannabisdebatt går till:
23 maj
CUF publicerar sin debattartikel i GP.
24 maj
Philip Botström (förbundsordförande SSU) och Disa Chrapkowska (folkhälsopolitisk talesperson SSU) svarar dagen efter i en replik med rubriken Drogliberalerna har fel – legalisering en fara för unga. Följande problem finner vi med deras replik:
- De bemöter aldrig sakfrågan som tas upp i Magnus Eks debattartikel: de eventuellt negativa effekterna hos en fortsatt kriminalisering.
- De använder upprepade gånger stigmatiserande och förminskande ordval som ”drogliberaler”, utan att kunna precisera vad det innebär.
- WHO, den enda källan de hänvisar till i sin replik, rekommenderar en avkriminalisering av droger.
- De hävdar att ”Sverige behöver en narkotikapolitik som är restriktiv mot narkotika i samhället” utan att kunna påvisa några som helst belägg varför det är så.
- De hävdar att ett cannabisbruk ”riskerar att permanent sänka användarens IQ-nivå” utan att kunna redogöra för någon källa. Trots att påståendet saknar vetenskapligt stöd. Antagligen menar de Dunedin-studien, som påvisade en generell minskning av 6 IQ-punkter hos enbart 23 unga mycket tunga brukare, om man samtidigt valde att bortse från socioekonomiska orsaker eller bruk av andra droger. Permanent minskning av IQ har ännu inte kunnat påvisas i någon studie som enbart utgår från ett cannabisbruk.
- Till min kännedom är det ingen i debatten som ”vill släppa cannabis fritt”, vad det nu innebär. En eventuell legalisering är inte aktuell utan en tillhörande strikt reglering, med tung beskattning och höga åldersgränser. Det är ju precis därför CUF vill legalisera cannabis; de menar att en hårt kontrollerad marknad är att föredra istället för den svarta marknad vi har idag, där kriminell verksamhet har ensamrätt på all produktion, distribution och inkomster.
- Ingen påstår att cannabis är ofarligt. Det intressanta är ju hur farlig drogen är.
- Hur ett folkligt stöd kan anses som styrande i viktiga hälsofrågor som denna framgår inte heller. Problemet är väl att frågan utformats som att vi enbart har två val: en restriktiv narkotikapolitik eller att knarket ”släpps fritt”. Inga andra alternativ påstås vara aktuella att överväga.
- Författarna påstår även att en restriktiv narkotikapolitik ”bidrar till att färre unga testar” samt ”förhindrar människor att över huvud taget börja bruka narkotika”. Hur gör de den kopplingen? Ett vanligt argument är att Sverige har ett förhållandevis lågt antal niondeklassare som testat cannabis, men att det skulle bero på vår restriktiva narkotikapolitik har ännu ingen lyckats påvisa.
- Ingen påstår heller att en legalisering av cannabis skulle lösa problematiken kring ett problematiskt bruk av droger. Men vad säger att en restriktiv narkotikapolitik gör det?
Jag har upprepade gånger försökt nå både SSU, Philip och Disa för att debattera felaktigheterna i deras replik. De har valt att ignorera alla sådana försök.
26 maj
Nu inkommer psykiatern Jonas Gondingers replik med rubriken Jodå, cannabis är en dödsdrog. Hans svar består av tre punkter vilka han kallar ”tre grundfakta”. Följande problem finner vi med hans replik:
- Jonas hävdar att ”enligt forskningen räcker det att ”röka på” cannabis cirka 50 gånger för att personen skall riskera att drabbas av Schizofreni med kroniska vanföreställningar och hallucinationer”. Ingen källa anges. Vi antas lita på Jonas ord att det stämmer, trots att påståendet saknar vetenskapligt stöd.
- Jonas hävdar att ”THC orsakar kognitiv svikt. Detta innebär på ren svenska att man blir dum i huvudet”. Ett (enligt min personliga åsikt) mycket problematiskt uttryck för att komma från en psykiater. Som enda källa används anekdoten vad Jonas ”och hans kolleger” mött i sitt arbetsliv. Även detta påstående saknar vetenskapligt stöd.
- Vidare hävdar han att ”THC är en vanlig inkörsport till tyngre droger” samt att det ”inte [är] ovanligt att heroin blir sista steget i missbrukarkarriären” utan att kunna redogöra för någon källa. Även detta påstående saknar vetenskapligt stöd.
- Jonas hävdar även att ”cannabis förkortar livet hos de som missbrukar drogen”. Han misslyckas även här med att redogöra för någon källa, men jag utgår från att han menar studien från KI som bemöts här.
Samma dag inkommer även Kai Knudsens replik med rubriken Cannabis skadeverkan är ingen bagatell. Kai är välkänd inom cannabisdebatten och har några gånger avslöjats med att ljuga om statistik, feltolka data och påstå dödliga effekter som saknar evidens. Följande problem finner vi med hans replik:
- Kai hävdar att legaliseringen av cannabis inneburit ökade sjukhusvistelser från 2008 till 2013. Men då legaliseringen skedde först 2014 får vi utgå från att överläkaren Kai antingen glömt hur man räknar årtal, eller rakt av ljuger.
- Återigen blandar Kai friskt data från toxreg och dödsorsaksregistret för att finna en dödlighet som egentligen inte finns, i hopp om att skapa opinion hos icke insatta läsare. Trots att påståendet saknar vetenskapligt stöd.
- Precis som Jonas Gondinger hävdar Kai att ett bruk av cannabis leder till för tidig död. Trots att påståendet saknar vetenskapligt stöd.
- Kai hävdar i likhet med Jonas Gondinger att ett cannabisbruk leder till ”haschpsykos”. Hans enda källa är anekdoten ”Nyligen hade vi en patient som i en cannabispsykos kastat sig ut från en byggnadsställning och ådragit sig omfattande frakturer men överlevde otroligt nog. En ung kvinna dog nyss på vår avdelning efter en överdos av amfetamin, heroin och cannabis”. Trots att påståendet saknar vetenskapligt stöd: Källa 1. Källa 2. Källa 3.
Majoriteten av dessa punkter ingår i slutrepliken från CUF som publicerades 30 maj.
Varför tvingas man ljuga för att finna argument till en fortsatt kriminalisering? Decennier av skräckpropaganda har gjort att förbudssidan kan påstå i stort sett vad som helst utan att majoriteten av läsarna misstror innehållet. Valfri förbudsivrare hade kunnat påstå att cannabis ger dig puckelrygg, grön hud eller förvandlar dig till satanist utan att majoriteten av Sveriges befolkning hade ifrågasatt det.
Att de saknar vetenskapligt stöd spelar ingen roll. Droger är ju fel.
Att de ljuger om statistiken bakom sina påståenden spelar ingen roll. De står ju på den goda sidan.
Att de använder anekdoter som evidens för sina påståenden spelar ingen roll. Knark är ju bajs.
Varför tvingas förbudssidan ljuga för att finna argument för en fortsatt kriminalisering?
av Johan Svensson | 13 maj, 2016 | Snillet |
Den senaste månaden har Åsa Graaf, grundare av Riksorganisationen för ett Drogfritt Sverige (RDS) och Droginformation.nu, skickat ut hotfulla snigelbrev till lärare och drogförebyggare i hela landet. Se nedan bilder.
I varje brev insinuerar Åsa att mottagaren kränkt och/eller diskriminerat organisationen Droginformation.nu eller deras kampanj I SAY NO DRUGS genom att kritisera organisationens starka koppling till Scientologerna. Något Åsa i ett brev refererar till som ”olagligt” enligt deras icke namngivna jurist. Ett av breven ovan fick en biologi- och kemilärare skickat till sin arbetsplats enbart av att han över telefon frågat om kopplingen till sekten.
Varför gör Åsa så här? Låt oss fråga henne själv.
Efter några dagars jagande får jag till slut tag på hennes mejladress. Tidigare har hon vägrat svara på sitt mobilnummer, och deras huvudföreläsare Alexander Breeze har alltid ”suttit i möte” eller vägrat svara på de mejl jag skickat till honom. Mejlet jag skickar till Åsa är:
Hej Åsa!
Mitt namn är Johan Svensson. Jag är narkotikapolitisk debattör sedan några år tillbaka med specialisering på frågor inom evidensbaserad droginformation och skademinimerande metoder.
Den senaste månaden har ett flertal personer mottagit brev med din signatur, där du talar om icke namngivna jurister. Jag hade velat ställa några frågor till dig angående dessa brev. Gärna över telefon.
Vänligen återkom snarast.
Åsa svarar samma kväll:
Hej Johan!
Tack för dina mails!
Jag svarar dig istället för Alexander eftersom han just nu reser mycket runt om i landet och föreläser. Han är väldigt bokad!
Tänk att han har gett över 5000 föreläsningar till flera hundratusen personer – och vilka fina lovord han får från rektorer, skolpersonal, föräldrar och elever! 🙂
De älskar honom och hans sätt att föreläsa! 🙂
Ok, nu till din mail ang. brevet.
Det stämmer att vi inte accepterar hot, kränkningar och diskriminering, därför är vi i kontakt med jurister och även JO, då det gäller personer anställda i skolor och myndigheter. De mänskliga rättigheterna är viktiga för alla.
Regeringens webbplats om mänskliga rättigheter: http://www.manskligarattigheter.se/sv/vem-gor-vad/sverige/ombudsmannen
”De olika ombudsmännen granskar att de mänskliga rättigheterna efterlevs. Var och en som anser sig själv eller någon annan ha blivit felaktigt eller orättvist behandlad av en myndighet eller tjänsteman vid en myndighet inom den statliga eller kommunala sektorn kan klaga till justitieombudsmannen (JO). Samtliga ombudsmän hos JO utses idag av riksdagen.”
Att särbehandla och diskriminera någon eller några för deras religiösa tillhörighet är definitivt ett brott mot de mänskliga rättigheterna.
Vi har granskats av Svensk Insamlingskontroll i snart 25 år och vi följer deras regler.
Vår personal får bra resultat och vi har förtroende för dem.
Vi har varit i kontakt med Skolverket och tar till oss av de riktlinjer som står i deras rapport om ANT undervisning.
Vårt syfte är att hjälpa barn och ungdomar att stå emot grupptrycket och taget eget beslut om droger.
Vi vet att vi når fram till ungdomarna.
Har följt dig och dina inlägg och jag måste säga att du har ett starkt engagemang och jag har sett hur du jobbar. Jag tror dock på en annan väg för att hjälpa barn och ungdomar.
Jag tror på samarbete och respekt.
Med vänliga hälsningar,
Åsa Graaf
Notera att Åsa nu plötsligt refererar till ”mänskliga rättigheter” och att de skulle ha diskriminerats pga sin ”religiösa tillhörighet”, trots att Åsa i breven skrivit att de inte har några kopplingar till Scientologikyrkan. Notera även att hon nu uppger att de varit i kontakt med JO.
När vi nu etablerat kontakt får jag chans att ställa mina frågor:
Hej igen Åsa.
Frågorna jag ville ställa till dig avsåg de hotfulla brev du skickat ut till individer över hela Sverige. Resterande frågor kan vi ta vid ett framtida tillfälle.
1. Hur många liknande brev har ni skickat ut?
2. Vilket är det juridiska ombud ni hänvisar till? Du talar ibland om ”en jurist” och ibland om ”jurister”. Jag har frågor till dem ang legaliteten att använda juridiska åtgärder mot människor med bakgrund av de ställt frågor till er på telefon.
3. Hur legitimerar du att ni hotar skolpersonal och drogförebyggare med jurister, enbart för att de ifrågasatt er starka koppling till Scientologerna? Något som redan uppmärksammats av bland annat Svenska Dagbladet och Aftonbladet.
4. Om personerna ni skickar breven till begått lagbrott, varför inte bara åtala dem? I dagsläget får jag uppfattningen att ni som organisation använder icke namngivna jurister som hotmedel.
Åsa svarar:
Hej Johan!
Inga problem!
Men du fick mina svar i förra mailet – jag förklarade där angående diskriminering och brevet.
Vi har inte mer tid att lägga på detta nu.
Hoppas du förstår och respekterar detta.
Sedan dess är Åsa knäpptyst. Utan att ha svarat på någon av mina frågor, annat än att hon refererar till ”mänskliga rättigheter”.
Jag frågade givetvis Justitieombudsmannen (JO) om de haft någon kontakt med Åsa Graaf eller organisationen Riksorganisationen för ett Drogfritt Sverige. Byråchefen Albert Johnson svarade:
Det är först efter en anmälan som det kan avgöras om den som är anmäld står under JO:s tillsyn eller ej. Någon anmälan från den person du namnger har inte kommit in till JO.
Ingen anmälan har alltså gjorts. Vad Åsa Graaf menar med att de ”varit i kontakt med JO” är en gåta. Hon vägrar även namnge eller ge kontaktuppgifter till den jurist/jurister hon refererar till.
Jag skickar Åsa ett sista mejl som jag misstänker aldrig kommer besvaras.
av Johan Svensson | 25 apr, 2016 | Snillet |
Nyligen medverkade jag som åskådare på konferensen ”Varför ökar den narkotikarelaterade dödligheten?”. Där fick jag chansen att ställa tre frågor till vardera talare: Anna Fugelstad (skapare av Toxreg, KI), Gunnar Ågren (Folkhälsoinstitutet) samt Ann Karlsson (utvecklingsledare social resursförvaltning, Göteborg Stad).
Min fråga till Ann Karlsson
På bilden inviger kommunalrådet Marina Johansson (S) konferensen.
I hennes föreläsning om social resursförvaltnings framtidsplaner angående PLAN-projektet nämnde Ann vikten av ”evidensbaserat arbete”. Min fråga till Ann var hur hon såg på att lobbyorganisationer som European Cities Against Drugs (ECAD) påverkar detta arbete med sitt inflytande.
Detta med bakgrund av att socialdemokraten Marina Johansson (kommunalråd, sociala frågor, IFO, funktionshinder, folkhälsa samt ordförande i ECAD Sverige) i många år motsatt sig alla skademinimerande metoder, i synnerhet sprututbytet. Min kritik avsåg att Marina som kommunalpolitiker sitter på dubbla stolar, där hon låter hennes roll som ordförande i ECAD Sverige påverka hennes inställning i viktiga hälsofrågor.
Nu händer följande: Ove Lundgren (Utvecklingsledare alkohol- och narkotikafrågor, ECAD, kunskapskällar’n) kastar sig upp och tar mikrofonen. Som plötslig representant för ECAD markerar han starkt att ”ECAD som organisation aldrig motsatt sig sprututbyte”. Jag tackar för hans svar och påminner om att frågan var ställd till Ann, samt att frågan handlade om hennes åsikt om ECAD:s inblandning. Ove vägrar ge Ann mikrofonen, utan ställer sig rakt framför mig och säger bestämt att ”ECAD inte lägger sig i sådana frågor”.
Det är dödstyst i salen.
Jag tackar (återigen) för hans förtydligande och ber att han ger mikrofonen till Ann så att hon får chans att svara på den egentliga frågan. Ove vägrar. Alla blickar riktas mot en högst besvärad Ann som skakar på huvudet och försiktigt svarar att hon ”inte vill uttala sig om det”. Som utvecklingsledare för social resursförvaltning Göteborgs Stad vägrar hon alltså svara, utan tillåter ECAD svara på frågan. Förvånad frågar jag Ann om hon är allvarlig i sitt beslut att inte ens uttala sig. Hon svarar ”Ja, den frågan passar jag”.
Varför gör Ann Karlsson så här? Varför reagerar ECAD så starkt att de tvingas sabotera frågan?
Så här ligger det till: kommunalrådet Marina Johansson är inte bara ordförande i lobbyorganisationen ECAD Sverige. Hon är även ordförande i social resursförvaltning, som arrangerar konferensen. Hon är alltså Ann Karlssons chef. Ann kan inte svara på frågan om hur hon ser på lobbyorganisationers ideologiska inblandning i viktiga hälsofrågor som direkt påverkar människors liv, utan att samtidigt uttala sig om sin chef Marina Johansson.
Ann Karlsson och ECAD kunde omöjligen konkretiserat problematiken jag ville belysa bättre än vad de gjorde den dagen: ECAD har uppenbarligen större mandat att svara på frågan är vad utvecklingsledaren hos Göteborgs stad har. Utan att någon reagerar.
Läs mer om ECAD:s inställning till vetenskap och hälsa i nedan länkar:
Uppdatering 8 september: Marina Johansson har nu svarat på kritiken.
Min fråga till Anna Fugelstad
I hennes slide ”Hur dör man av narkotika” påstådde Anna att THC orsakar dödlighet via beteendeförändringar. Hon gick aldrig in mer på detta än att konstatera att det årligen sker ”åtskilliga dödsfall” från påverkan av THC där individer ”hoppat från hög höjd”. Ett påstående jag personligen aldrig sett belägg för. Speciellt som jag själv skrivit om cannabisrelaterade dödsfall från beteendestörningar: https://www.snilletjohan.se/2016/03/11/cannabisrelaterade-dodsfall-av-psykiska-storningar-och-beteendestorningar
Jag påpekade min egen slutsats och frågade henne om hennes källa till påståendet. Hon ställde sig undrande till att jag ens ställde frågan och hänvisade till ”en studie” hon inte ville nämna titeln på. Hon menade även att den låga siffran (2 fall på 18 år) för cannabisrelaterade dödsfall från beteendestörningar ”antagligen berodde på att läkare så sällan rapporterade sådana fall”.
Hur Ann Fugelstad själv nådde sin slutsats med denna brist på data återstår att se.
Min fråga till Gunnar Ågren
Gunnars föreläsning lade stor vikt vid den stora opioidrelaterade dödlighet som USA just nu upplever. Jag bad honom kommentera den metastudie som statistiskt säkerställer en minskning av dödlighet från opioider med 24-40 procent i stater (USA) som tillåter medicinsk cannabis som alternativ smärtstillare: http://archinte.jamanetwork.com/article.aspx?articleid=1898878
Gunnar skrattade till med orden att ”en sådan studie hade jag velat se”, innan han gick vidare till nästa fråga.
När vi efter konferensen samtalade privat erkände Gunnar dock att han både visste vilken studie jag talade om, samt att den publicerats via JAMA.
Jag har nu mejlat Gunnar studien för en kommentar och inväntar svar.
av Johan Svensson | 15 apr, 2016 | Snillet |
FN:s generalförsamlings särskilda möte om narkotikapolitik äger rum i New York den 19–21 april. Sverige har inför mötet kritiserats av FN för att inte leva upp till mänskliga rättigheter inom narkotikaområdet. Då Sverige känner sig missförstått av omvärlden, har regeringen ställt samman en broschyr, Swedish drug policy – a balanced policy based on health and human rights, tydligen för att delas ut i samband med FN-mötet. En nästan identisk svensk version finns på regeringens hemsida, Svensk narkotikapolitik – en narkotikapolitik baserad på mänskliga rättigheter och jämlik hälsa. FN:s generalsekreterare uppmanade förra året världens regeringar att utnyttja det tillfälle FN-mötet erbjuder för att ”genomföra en omfattande och öppen debatt som överväger alla alternativ”. Sveriges regering har i stället valt att försvara sig genom att utforma broschyren som svar på ett antal kritiska frågor som riktats till Sverige. Dessa svar måste i många stycken betraktas som mycket ofullständiga och t.o.m. som ovederhäftiga.
Varför har bruket av narkotika straffbelagts i Sverige? Svaret som ges är att det är viktigt att sända klara signaler och att brukare måste skyddas genom tidiga ingripanden. För detta krävs att polisen tar ett mycket stort antal urinprov per år, där unga ofta visar sig vara misstänkta på felaktiga grunder. Frågan diskuteras dock inte i broschyren om det kan ses som ett brott mot mänskliga rättigheter att staten med tvång ska kontrollera våra kroppsvätskor för att kunna konstatera något som inte åstadkommer skada eller fara för andra. Inte heller finns det något försök att utvärdera effekten av denna provtagning. Åren efter att tvångstesterna infördes 1993 trefaldigades antalet elever i klass 9 som prövat narkotika. Under det påstått liberala 70-talet minskade antalet lika mycket – tvärt emot vad som antyds i broschyren.
Varför har Sverige så hög narkotikarelaterad dödlighet? Broschyren pekar på att Sverige hör till de länder som har högst dödlighet i Europa – även om siffrorna påstås vara svåra att jämföra. Det medges också att det skett en ökning sedan 2006. Ökningen av den narkotikarelaterade dödligheten har dock pågått sedan 70-talet och är nu kraftigare än någonsin. Regeringen är fortfarande oroad, men denna oro föranleder inga ändringar i vår narkotikapolitik.
Hur kan vi veta att Sveriges narkotikapolitik är framgångsrik? De mått på en lyckad politik som broschyren lyfter fram är andelen som prövat narkotika eller som konsumerar regelbundet, främst cannabis. Här ligger Sverige lägre än andra europeiska länder. Dessa mått är dock inget mål i sig. Det är de narkotikarelaterade skadorna som bör mätas, t.ex. dödlighet och problematiskt bruk.
Vilken är Sveriges syn på rättigheter för dem med problematiskt narkotikabruk? Det är enligt broschyren med hänvisning till FN en mänsklig rättighet för barn att växa upp i en drogfri omgivning, och samhället har en skyldighet att skydda sina medborgare från risker. Narkotikaprevention jämställs i denna skrift med bilbälteslag och förordningar rörande tillsatser i mat. Denna jämförelse innebär en viss bagatellisering av narkotikapolitikens tvångsingripanden. Inskränkningar i mänskliga rättigheter berättigas med hänvisning till vikten av att leva upp till FN:s mänskliga rättigheter.
I Sverige ägnas per år 1 800 polisårsarbetskrafter till narkotikabekämpning, genomförs 35 000 tvångstestningar och döms 20 000 för narkotikabrott. Av de intagna i fängelse utgörs en fjärdedel av personer dömda för narkotikabrott. Av fångarna bedöms hälften ha narkotikaproblem. Och nuvarande och förra regeringen har bestämt sig för att införa det nya brottet ”synnerligen grovt narkotikabrott” för att motverka Högsta domstolens försök att få till stånd en mer korrekt lagtillämpning. Att kalla detta för en politik baserad på mänskliga rättigheter utgör ett utmärkt exempel på vad George Orwell, i sitt klassiska verk om statlig övermakt, 1984, kallade nyspråk. Strafflagstiftning, polisingripanden, tvångsvård och fängelse omformuleras till att man, utan närmare specificering, ”anslår resurser”, och därmed bedriver ”en balanserad politik”.
Svenska regeringar har sedan 80-talet hävdat att vi har världens kanske bästa narkotikapolitik. Trots att vår narkotikapolitik numer ifrågasatts av allt fler forskare och även av FN-organ, anser sig Sverige inte ha något att lära av kritikerna. Enligt regeringen kan antalet personer med ett problematiskt narkotikabruk i landet uppskattas till 29 500 personer. Detta antal har succesivt ökat. Det måste vara svårt att se denna utveckling som ett bevis på en framgångsrik politik. Därför kan Sverige utifrån expertkunskap under FN-mötet med kraft hävda att utvidgad kriminalisering och mer straff inte är verksamma medel för att minska narkotikans skadeverkningar.
En minskad inriktning på straff, polis och fängelse, vilket alltfler länder nu väljer, skulle kunna frigöra avsevärda resurser som kan användas bättre i narkotikapreventivt syfte. En sådan inriktning av den svenska politiken skulle också innebära ett stöd till en mindre destruktiv narkotikapolitik i världen. Den narkotikapolitik som förs i stora delar av världen har bidragit till att berika kriminella organisationer, korrumpera regeringar och rättsväsende, utlösa mord på krigsnivå, och lett till inspärrningen av tiotals miljoner huvudsakligen fattiga människor. Sverige måste vara berett att ta upp en diskussion om narkotikakontrollens kostnader.
Den avgörande frågan inför FN-mötet är den om användning av strafflagstiftning och rättsväsende i strävan att minska narkotikans skadeverkningar. Detta innebär främst att FN:s konventioner, som framställs som bindande måste göras friare. Flera länder har också tolkat konventionerna annorlunda än Sverige, och få anser t.ex. att själva bruket måste vara kriminaliserat. Sveriges bidrag till FN-mötet är att den nuvarande ordningen på inget sätt ska förändras och att ”befintliga konventioner är vägen framåt”.
Ted Goldberg, Professor i sociologi (vänster i bild)
Henrik Tham, Professor i kriminologi (höger i bild)
av Johan Svensson | 14 apr, 2016 | Snillet |
Drug Policy Alliance
www.drugpolicy.org
2016-04-14
Kontakt: Pr of. Ted Goldberg, ted.goldberg@comhem.se, tfn. 070-317 8640
Prof. Henrik Tham, henrik.tham@criminology.su.se, tfn. 08-161929, 0735 828292
Framstående svenskar går samman med fler än 1000 ledare runtom i världen i ett öppet brev till Ban Ki-Moon inför FN:s generalförsamlings speciella session om narkotikapolitiken den 19 – 21 april.
F.d. presidenter i Mexiko, Colombia, Brasilien, Chile, Nigeria, Kap Verde, Schweiz, Portugal och Polen tillsammans med framstående vetenskapsmän, jurister, religiösa ledare, affärsmän, politiker, författare, artister, m.fl. har gått samman i ett upprop om att FN bör söka nya vägar i narkotikapolitiken.
Ur brevet:
“Under 2000-talet har inte mänskligheten råd med en narkotikapolitik som är så ineffektiv och destruktiv som den vi haft under förra seklet.
Inför FN:s stundande generalförsamlings speciella session om narkotikapolitik (UNGASS) har framstående människor och aktivister undertecknat ett brev till FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon med en uppmaning om att han bör gå i bräschen för ”reell reform av den nuvarande globala narkotikapolitiken.
Narkotikapolitiken som utvecklades under förra seklet har visat sig ha förödande konsekvenser för den globala hälsan och säkerheten samt för mänskliga fri- och rättigheter. Genom sin fokus på kriminalisering och straff har den skapat en omfattande illegal marknad som har gjort kriminella organisationer förmögna, korrumperat regeringar, utlöst extremt omfattande våld, förvrängt ekonomiska marknader samt underminerat grundläggande moraliska principer.
Regeringar har satsat oproportionerligt mycket resurser på repression på bekostnad av försök att förbättra levnadsförhållanden. Tio miljontals människor runtom i världen, till största del fattiga och minoriteter, har satts i fängelse, huvudsakligen för icke-våldsamma och mindre allvarliga narkotikabrott – med ringa eller ingen effekt på allmänhetens trygghet. Problematiskt narkotikabruk, HIV/AIDS, hepatit och andra smittsamma sjukdomar har snabbt spridit sig alltmedan förbudslagstiftning, myndigheter och attityder hindrat harm reduction och andra hälsobefrämjande åtgärder.”
”Mångfalden, och den betydelse för samhället som undertecknarna av detta brev har saknar motstycke,” säger Ethan Nadelmann, chef för Drug Policy Alliance, som tillsammans med dussintals allierade organisationer runtom i världen tog initiativet till detta brev. “Aldrig tidigare har så många respekterade röster gått samman i ett upprop för en grundläggande reform av den internationella narkotikapolitiken. Det gäller särskilt kraven på att begränsa ’den roll som kriminalisering och rättsapparaten spelar.
FN:s speciella session om narkotikapolitik har inte sammankallats sedan1998, då man fastställde FN:s verklighetsfrämmande men officiella slogan “En drogfri värld – vi klarar det!” Ett nytt UNGASS föreslogs 2012 av den mexikanska regeringen med starkt stöd av andra latinamerikanska regeringar. Förra året uppmanade FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon regeringar att ”genomföra en omfattande och öppen debatt som överväger alla narkotikapolitiska alternativ”. Upprinnelsen till detta upprop var delvis en rad hinder för en sådan öppen diskussion som hade sin upprinnelse inom FN självt.
Detta brev författades, och undertecknare rekryterades, inom de senaste veckorna” noterar Nadelmann. “De som har skrivit på representerar en mycket liten del av alla de framstående människor inom politik, vetenskap, rättsväsende, sjukvård, kulturliv, affärsvärld och religiösa samfund som instämmer i innehållet i detta upprop.
”Vi har kommit långt sedan 1998,” säger Nadelmann, “med ett växande antal länder som tar avstånd från narkotikakrigets retorik och åtgärder. Men framstegen som hittills åstadkommits är relativt små jämfört med det som återstår att göra”. Som framgår av uppropet: “En ny global respons till droger, grundad på vetenskap, medkänsla, hälsa och mänskliga rättigheter är nödvändig.
Ett axplock av de internationella undertecknarna*
Fernando Henrique Cardoso, f.d. president, Brasilien
Ernesto Zedillo, f.d. president, Mexiko
Vicente Fox, f.d. president, Mexiko
Olusegun Obasanjo, f.d. president, Nigeria. Ordförande i West Africa Commission on Drugs
César Gaviria Trujillo, f.d. president, Colombia
Ricardo Lagos, f.d. president, Chile
Pedro Pires, f.d. president, Kap Verde
George Papandreou, f.d. statsminister, Grekland
Ruth Dreifuss, f.d. president, Schweiz
Aleksander Kwaśniewski, f.d. president, Polen
George Shultz, f.d. utrikesminister, finansminister och arbetsmarknadsminister, USA
Paul Volcker, f.d. ordförande US Federal Reserve samt Economic Recovery Board
Warren Buffett, affärsman. Filantrop
Thorvald Stoltenberg, f.d. utrikesminister, Norge
Bernard Kouchner f.d. utrikesminister, Frankrike
Sir Richard Branson, affärsman, grundare av The Virgin Group
Bob Kerrey, f.d. senator, USA
Shashi Tharoor, f.d. vice generalsekreterare, FN, parlamentsledamot, Indien
Mo Ibrahim, affärsman
Sting, musiker
Peter Gabriel, musiker
John Legend, sångare
Michael Douglas, skådespelare
Gael Garcia Bernal, skådespelare, regissör
Jane Fonda, skådespelerska
Carly Simon, sångerska
De svenska undertecknarna*
Alexander Bard, filosof
Daniel Berg, doktorand (ekonomisk historia), Stockholms universitet
Alec Carlberg, grundare av Bastakollektivet
Peter Curman, f.d. ordförande, Sveriges författarförbund
Carl-Michael Edenborg, författare, fil dr
Sigge Eklund, författare
Felipe Estrada, professor (kriminologi), Stockholms universitet
Rick Falkvinge, grundare av Piratpartiet
Aron Flam, komiker
Janne Flyghed, professor (kriminologi), Stockholms universitet
Inger Forsgren, ordförande, RFHL
Björn Fries, f.d. nationell drogsamordnare
Ted Goldberg, professor em. (sociologi), Högskolan i Gävle
Anita Heber, docent (kriminologi), Stockholms universitet
Magnus Hörnqvist, docent (kriminologi), Stockholms universitet
Ingrid Lander, docent (kriminologi) Stockholms universitet
Hillevi Larsson, riksdagsledamot
Sven-Åke Lindgren, professor em. (sociologi), Göteborgs universitet
Anders Nilsson, professor (kriminologi) Stockholms universitet
Johan Norberg , författare, filmmakare
Börje Olsson, professor em. (sociologi med inriktning mot alkohol- och narkotikapolitik), Stockholms universitet
Tove Pettersson, professor (kriminologi), Stockholms universitet
Jerzy Sarnecki , Professor em. (kriminologi) Stockholms universitet
Berne Stålenkrantz, ordförande och grundare av Svenska brukarföreningen
Sune Sunesson, professor em. (socialt arbete) Lunds universitet
Bengt Svensson, professor em. (socialt arbete), Högskolan i Malmö
Henrik Tham, professor em. (kriminologi), Stockholms universitet
Eva Tiby, professor (kriminologi), Stockholms universitet
Per Ole Träskman, professor em. (juridik), Lunds universitet
Kalle Tryggvesson, docent (kriminologi), Stockholms universitet
Fredrik von Kieseritzky, fil. dr., medicinsk kemist
Andreas Åberg, överläkare i psykiatri
*Institutionella tillhörigheter och titlar inkluderas enbart för att identifiera undertecknarna och bör inte tolkas som att organisationerna har tagit ställning för innehållet i brevet.
Drug Policy Alliance (DPA) är den ledande narkotikapolitiska organisationen i USA bestående av människor som anser att narkotikakriget gör mer skada än nytta. DPA kämpar för drogpolitiska åtgärder grundade på vetenskap, medkänsla, hälsa och mänskliga rättigheter.
