Reply: norsk miljardär sommarpratar i Sveriges Radio och vill legalisera cannabis

Reply: norsk miljardär sommarpratar i Sveriges Radio och vill legalisera cannabis

av | 19 aug, 2020 | Snillet | 0 Kommentarer

Last week, Sveriges Radio hosted Norwegian billionaire Johan H Andresen as a speaker on their summer program where he discussed, amongst other things, cannabis legalisation. While there are harms associated with legalising cannabis, Andresen believes current drug policy is even more harmful, and that it simply hasn’t worked. Hence, the burden of proof lies with those who support Sweden’s existing drug policy.

The program elicited a response from Riksförbundet Narkotikafritt Samhälle (RNS), Sweden’s oldest anti-drug lobby group founded by Nils Bejerot. In a comment published on RNS’ website, Staffan Hübinette takes a swipe at Andresen. While there may be some shortcomings to Sweden’s current drug policy, Hübinette claims that it’s inaccurate to say that it’s not working. Moreover, he claims there’s mounting evidence of problems in Colorado after it legalised recreational cannabis. Therefore, Hübinette argues, the burden of proof lies with those supporting a legalisation of cannabis.

Worth highlighting that Hübinette is not just any fringe anti-drug lobbyist. He is active in Sweden’s Narkotikafri Skola, Narkotikapolitiskt Center, and has participated in the Ministry of Social Affairs’s working group overseeing Sweden’s newest drug strategy (ANDT).

staffans-verksamheter
Anti-cannabis lobby groups like using Colorado as a comparable given that it was the first state to legalise recreational cannabis, and also given its high prevalence of cannabis use. What they don’t say is that prevalence there was high long before legalization. Hence, it’s not entirely comparable.

Nevertheless, while results from Colorado’s legalization of cannabis are mixed, they don’t corroborate with Hübinette’s dire picture (we go through each of his points further down below). Fears that legalisation would lead to a spike in adolescent cannabis use have not materialized. Nor have we seen any relative negative spike in high school drop-out rates1, violent crimes2, and prevalence of serious mental illness3 (incl. schizophrenia). In other words, the Colorado sky has not fallen.

On the contrary, according to a recent survey conducted by YouGov, the vast majority of Coloradans (71%) believe that legalization has been a success4. Same goes for other states that have legalized cannabis. On a nationwide basis, a record two-thirds of Amerians are now in favor of legalizing cannabis5. And note also that no country or U.S. State has reversed course after legalising cannabis.

One would expect that if the problems associated with legalising cannabis really did outweigh the benefits, that support for legal cannabis would falter; yet it has not.

Finally, it is worth reflecting on the outcomes of Sweden’s zero-tolerance drug policy — a policy which Hübinette believes actually works.

It is true that cannabis use amongst 15-16 year olds has been stable, and remains low relative to other European countries. But this is a very narrow way to look at the overall situation. For example, frequency of cannabis use amongst senior high school students has increased in recent years6. Moreover, past year cannabis use amongst young adults (16-29yr olds) has increased to 9% in 2018 from under 6% a decade earlier7.

In fact, overall drug use, drug abuse, and drug-related deaths have all increased according to a report published by Folkälsomyndigheten earlier this year8. Note that Sweden’s drug related deaths per capita now ranks as one of the highest in Europe9.

These negative trends have developed despite a huge increase in resources spent on chasing drug users. Since 1988, the number of reported drug offences in Sweden has surged by nearly 400%, to over 7% of total reported police offences10. The number of mandatory urine or blood tests associated with suspicion of drug offense has also nearly quadrupled during this period11 with no effect on lowering overall drug use.

Sweden’s strong focus on penalizing drug users, especially cannabis users, has largely been driven by a “signalpolitik” where there is scant evidence of efficacy. In fact, in a 2011 analysis compiled by the European Monitoring Centre for Drugs and Drug Addiction (EMCDDA), the agency found no association between changes in cannabis penalties and cannabis use12.

So one has to ask Hübinette, what about Sweden’s overall drug policy actually works?

Cannabis-related problems in Colorado highlighted by RNS

1. Cannabis use in Colorado is rising and materially higher than in Sweden

Since adult-use legalisation went into effect in 2014, cannabis use has increased, but at a slower pace than the National average. Moreover, adolescent use has declined more than national average. Hence, on a relative basis, cannabis use in Colorado is not spiraling out of control, as inferred by Hübinette.

Past month cannabis use

2. Increased use and frequency of use in Colorado translates to an increase in cannabis use disorder.

Frequency of cannabis use in Colorado has indeed increased, however we don’t know if that has translated to increased cannabis use disorder post legalisation. This is because America’s Substance Abuse and Mental Health Services Administration (SAMHSA) does not report state-wide data on a regular basis. We do know that overall substance use disorder in Colorado was lower in 2017 vs. 2012 (i.e. before cannabis legalisation)13.

SAMHSA also does report nationwide cannabis use disorder on a regular basis. Here we see that despite an increase in nationwide cannabis use, cannabis use disorder has remained relatively stable14.

Cannabis use and cannabis use disorder

3. The number of children exposed at home has been rising, as has the number of accidental ingestions (as implied by increased calls to poison centers).

Exposure to cannabis in homes in Colorado has indeed increased. This is a negative development, which needs to be addressed through improved policy measures.

Calls to poison centers and ERs have also increased, but we don’t know if this is because people feel more comfortable calling authorities post legalisation. More time/data will be needed to measure actual impact.

4. The negative costs associated with cannabis legalisation outweigh related tax revenues by a factor of 4.5x. Hence, legalization has been a major cost burden on Colorado’s State finances.

RNS references these statistics from a non-peer reviewed report published by Centennial Institute, a conservative religious Christian organisation based in Colorado. The analysis has been dismissed by researchers and policy makers due to its questionable assumptions15.

For example, the report suggests that the largest negative cost associated with Colorado’s legalisation is the high-school dropout rate. But what the study doesn’t say is that Colorado’s high school drop-out rate has declined since legalisation, from 2.4% in 2013/14 to 2.0% in 2018/1916. Graduation rates, on the other hand, have increased during this period. Perhaps this is because a portion of the tax revenues from cannabis sales are reinvested in Colorado’s education system.

/David Bonnier

david bonnier

References

  1. Colorado Department of Education
  2. FBI Crime Statistics
  3. CIVHC: Emergency Department Use for Mental Health Reasons
  4. YouGov: States with recreational marijuana laws view the legislation as a success
  5. Pew Research Center: Two-thirds of Americans support marijuana legalization
  6. Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning, CAN
  7. Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning, CAN
  8. Folkhälsomyndigheten: Åtgärdsförslag för att förebygga användning samt medicinska och sociala skadeverkningar av narkotika
  9. European Monitoring Centre for Drugs and Drug Addiction (EMCDDA)
  10. Brå Statistik
  11. Brå Statistik – Provtagning vid misstanke om ringa narkotikabrott (1998-2015)
  12. European Monitoring Centre for Drugs and Drug Addiction (EMCDDA) 2011 annual report
  13. SAMHSA via Mental Health America
  14. SAMHSA – National Survey on Drug Use and Health (NSDUH), 2019
  15. Reason – Laughable but Widely Cited Report on the Cost of Legalizing Pot Does Not Even Try to Measure the Cost of Legalizing Pot
  16. Colorado Department of Education

Finns det några belägg kring utställningen ”narkotika – klimat, krig och mänskliga rättigheter”?

Finns det några belägg kring utställningen ”narkotika – klimat, krig och mänskliga rättigheter”?

av | 8 jul, 2019 | Snillet | 1 kommentar

Bakgrund

”Kan man vara för rättvisemärkt och samtidigt röka hasch?”

”CANNABIS sponsrar TERRORISM”

”Narkotika som instrument för terror” ❤️UTØYA❤️

Det är sent 2018. Hösten är i full gång och spårvagnarna i Göteborg kantas av gula löv. I tystnad bläddrar jag igenom bilder som jag fått skickade till mig privat från en person på Twitter. Bilderna föreställer en utställning i ett köpcenter i Skellefteå.

”KOKAIN skövlar REGNSKOGEN”

Det är dock inte första gången jag ser bilder på utställningen. Tidigare under 2018 uppmärksammades den under Almedalen och då lyftes kritiska röster kring vilka källor man utgått från i alla de påståenden som gjordes. Jag funderade redan då på att skriva något, men utgick från att det var en engångsföreteelse. En kampanj någon lobby- eller nykterhetsförening smällt upp i hopp om att påverka passerande politiker och beslutsförfattare.

”Kan man leva ekologiskt och samtidigt röka gräs?”

Men bilderna jag fått skickat till mig visar att utställningen inte alls var något isolerat projekt. För här var den igen, riktad till en helt annan målgrupp än den på Almedalen.

Jag lägger en kvart på att försöka hitta mer information kring utställningen; är det fler än studieförbundet NBV som ligger bakom? Vilka belägg utgår de från? Vilket är innehållet? Hur stor har spridningen varit?

Det är dock svårt att hitta något fruktbart. Själva innehållet lyckas jag inte hitta. En sökning på utställningens namn returnerar endast ett fåtal resultat i form av ett Facebook-evenemang och några kalendernotiser hos bibliotek i Östergötland. Sedan tar det stopp.

NBV svarar

Så jag skriver till studieförbundet NBV på Facebook och frågar vilka belägg man utgått från. Jag får aldrig något svar, så jag testar att istället skicka dem ett meddelande via Messenger. Datumet är 10 oktober 2018.

Hej igen, vem kontaktar jag ang frågor kring ”CANNABIS sponsrar TERRORISM”-utställningen som nyss gjordes i Skellefteå och i somras under Almedalen?

Efter en vecka svarar NBV.

Hej Johan! Vad har du för frågor kring narkotikautställningen? (Den heter för övrigt ”narkotika – klimat, krig och mänskliga rättigheter” och syftet är att lyfta den narkotikaindustrins konsekvenser).

Jag frågar NBV om utställningen är baserad på rapporten ”Knark en miljökatastrof”, en kampanj som några år tidigare också uppmärksammat narkotikaindustrins påstådda miljöpåverkan. NBV svarar att så inte är fallet.

Istället hänvisar de hjälpsamt till en annan rapport som ska vara utställningens underlag.

Efter fyra dagars väntan har jag ännu inte mottagit någon rapport. Så jag påminner NBV. En vecka passerar utan svar, så jag påminner dem igen.

NBV svarar då att de genomgår en omorganisation som gör det svårt att få svar från rätt personer. Det är givetvis förståeligt, och jag svarar dem att jag gärna väntar.

Tystnad

Men sedan blir det tyst. I nästan en månad väntar jag på en återkoppling från NBV som aldrig kommer. Jag påminner dem igen, men får inget svar. Datumet är nu 27 november 2018 och jag lägger ned försöken att få svar. Efter över en månads väntan finns det helt enkelt ingen ork längre.

Ett halvår passerar.

Först i juni 2019 påminns jag om NBV:s utställning vid arbetet med ett annat projekt. Jag letar upp vår dialog på Messenger för att fråga ifall omstruktureringen är klar. Kanske kan de skicka mig rapporten nu.

Men nu är jag plötsligt blockerad från deras Facebooksida. Det går därför inte längre att fortsätta vår tidigare dialog. Efter tio månaders väntan på svar från NBV har min fråga resulterat i en blockering. Datumet är nu 20 juni 2019 och jag provar istället kontakta NBV via deras mail.

Hej!

Mitt namn är Johan Svensson. Jag är tidigare drogpolitisk talesperson i Piratpartiet, och ingår numera i styrelsen hos Föreningen Tryggare Ruspolitik – FTR.

I slutet av förra året kontaktade jag NBV via Facebook för att få svar på frågan kring vilka belägg ni baserade de påståenden som görs i utställningen kring narkotikans påverkan på samhälle och miljö. Se bild nedan.

Trots flera månaders påminnelser fick jag aldrig något svar, så jag lade ned det försöket i ett halvår. När jag nu skulle påminna er igen noterar jag att NBV blockerat mig på Facebook. Jag kan alltså inte längre skriva till er via den plattformen.

Vänligen återkom med förslag på hur vi går vidare. Detta måste ni ju kunna sköta proffsigare än så här.

Jag får dock aldrig något svar, eller ens bekräftelse att de mottagit mitt mail. Så efter en vecka skickar jag ännu ett mail. Då jag även denna gång aldrig får svar provar jag istället att skriva ett inlägg på Facebook och tagga NBV i texten. Det fungerar.

NBV skickar bollen vidare

NBV återkopplar nu att de gärna besvarar mina frågor. Men istället för att göra just det hänvisar de till en person utanför verksamheten som ska ha ”granskat och säkrat” utställningen. Denna person är Erik Leijonmarck, generalsekreterare hos lobbynätverket ECAD – European Cities Against Drugs.

Kontroverserna som omgett ECAD de senaste åren är för många för att ta upp här, men har huvudsakligen handlat om deras samarbete med Allan Rubin – mannen som hävdar att bruket av hasch leder till homosexualitet och satanism. Ett samarbete som lett till att ECAD tappat medlemmar så sent som 2018.

Jag skickar därför Erik ett mail. Datumet är nu 27 juni 2019.

Hej Erik!

Se e-postmeddelandet nedan. NBV har äntligen svarat att de hänvisar till dig, som enligt dem ska ha godkänt utställningen. Så jag ber dig vänligen återkomma med de källor ni utgått från i de påståenden som görs.

Tack på förhand.

Erik Leijonmack svarar

OBS! Detta är en lång mailkonversation. Klicka här för att hoppa över den och istället gå till sammanfattningen i slutet av konversationen.

Jag rekommenderar dock att ni tar er en kvart att läsa igenom konversationen. Den avslöjar tydligt de problem kring evidens som fortfarande omger svensk förbudslobby.

Hej Johan, jag tänker vara uppriktig med dig.

Du har tidigare försökt klistra stämpeln på ECAD som att vi är A) mot homosexualitet B) lumpat ihop oss med IS och annan politisk extremism samt C) påstått att vi är korrupta. Inget av detta är sant vilket du antagligen vet mycket väl.

Jag är faktiskt uppriktigt nyfiken på varför du förväntar dig att jag ska hjälpa dig med detta.

Det handlar inte om att våra åsikter skiljer sig åt. Jag kommer personligen ganska väl överens med exempelvis Ina som du säkert känner via FtR. Vi håller inte med varandra i nästan någonting men jag hoppas och tror att vi har en ömsesidig respekt mellan oss. En gång talade vi i nästan 2 timmar.

I ditt fall handlar det om att jag inte litar på dig att du är intellektuellt hederlig, inte tar saker ur sitt sammanhang, inte söker håna och förlöjliga vemhelst du kan.

Jag vill minnas att jag en gång bad dig om ursäkt för hur en av våra medlemmar betedde sig gentemot dig online. Jag hoppas du kan ha den ödmjukheten och respekten tillbaka mot oss i framtiden. Ledsen om det låter hårt men det är exakt hur jag känner.

Erik Leijonmarck

Vad som nu följer är en fem dagar lång mailkonversation där Erik med alla tillgängliga medel försöker styra om samtalet till att handla om mig istället för utställningen från NBV som han granskat och godkänt.

Håll i er.

Tack för snabbt svar. Låt oss gå igenom detta ett steg i taget.

Nej, nu hittar du på Eric. Jag har dock uppmärksammat ert samarbete med Allan Rubin, mannen som påstår att bruket av hasch kan leda till homosexualitet och ”en tro på satan”, för att citera honom direkt. Jag vill minnas att er omedelbara reaktion på detta 2015 var att gå ut i era officiella kanaler och anklaga mig för att ”ha cannabis i popcornen”, innan ni stängde er Facebookgrupp. Om du vill skickar jag gärna skärmdumpar på allt ni skrev, samt bilder från det seminarium du själv medverkade på med Allan 2014 i Stockholm. Vill även påminna om att ECAD så sent som förra året förlorade medlemmar just pga ert samarbete med Allan.

Till min kännedom har jag aldrig klumpat ihop ECAD med IS.

Jag har aldrig påstått att ECAD är korrupta. Däremot uppmärksammade jag hur en av era egna medlemmar 2018 garanterade er årskonferens 600.000 SEK av skattebetalarnas pengar. Denna medlem råkar även arbeta inom Social Resurs, där ECAD:s ordförande även är verksam. Problematiken kring detta förhållande framkommer tydligt i det blogginlägg jag skrev 2016: https://www.snilletjohan.se/2016/04/25/manga-fragor-utan-svar-pa-konferens-om-narkotikarelaterad-dodlighet/

Jag mottar mer än gärna ett enda exempel där jag är ”intellektuellt ohederlig”.

Så för att återkoppla till varför jag mailade dig från första början; kan du vänligen uppvisa vilka belägg det är du utgår från i utställningen?

Johan Svensson

Mitt ursprungliga svar kvarstår:

A) Vi har ingenting att göra med Allan Rubin mer än den skrift som du är besatt av sedan 2014. ”Vi” har inte gjort allt vad du påstått utan en enskild medlem, för vilket jag personligen bett dig om ursäkt för. Det var ganska länge sedan. Detta är exakt vad jag menar med att du är intellektuellt ohederlig.

B) I försök att sammankoppla Ann-Sofie Hermansson arbete mot hedersvåld och politisk extremism har du på twitter ifrågasatt varför hon har med oss att göra. Ett ytterligare exempel på intellektuell ohederlighet.

Vill du bli tagen på allvar i debatten, vilket jag tror ingen gör i dagsläget, föreslår jag att du blir lite ärligare och använder schyssta metoder.

C) Mot bakgrund av detta, vad är det som får dig att tro att jag skulle vilja hjälpa dig med din frågeställning?

Erik Leijonmarck

Tack igen för snabbt svar.

A) Jag förstår inte detta fokus på Allan Rubin eller de kontroverser som omgav avslöjandet av ert samarbete med honom. Jag bemötte ditt påstående att ECAD skulle ”vara emot homosexualitet”. Men det har jag ju heller aldrig påstått. Jag frågar mig om du ens förstått kritiken jag riktat mot ECAD kring ert samarbete med Allan. Du tar ju själv numera avstånd från honom, trots att du så sent som 2014 inte såg några som helst problem med hans teorier. Skulle ert fördömande av Allans kopplingar mellan hasch och homosexualitet då också vara ”intellektuellt ohederligt”?

B) Inte politisk extremism. Däremot extremism, vilket täcker ett större ämnesområde. Jag ser ert okritiska samarbete med Allan Rubin som ett fall av extremism inom narkotikadebatten, ja. Det är väl inget konstigt med det? Om ECAD ser sådana problem med Allan Rubin är det väl bara att ta avstånd från den bok ni släppte tillsammans?

C) Jag har aldrig påstått att du skulle ha någon anledning att hjälpa mig. Det är (återigen) NBV som hänvisat mig till dig. Det enda jag gjort är att be om belägg för den utställning NBV kört i hela Sverige från 2018. Efter att ha undvikit svara på frågan i 10 månader blockerade de mig på Facebook. Sedan svarade de i en kommentar att du personligen hade ”granskat och godkänt” utställningen och hänvisade mig vidare.

Jag får känslan av att återigen uppleva hur svenska förbudsorganisationer får panik vid minsta frågeställning kring argument och påståenden. Något jag upplevt säkert hundratals gånger tidigare på bara några år.

Har jag alltså förstått dig rätt att du inte kan ge mig en enda källa till den utställning du enligt NBV själva har ”faktagranskat och godkänt”?

Johan Svensson

Då fortsätter vi lite till 🙂

A) Jag förstår inte heller detta fokus på Allan Rubin. Det är du, inte vi, som fortsätter år ut och år in att tjata om honom. ECAD har inget samarbete med Rubin. Boken gavs ut 2014 eller om det var i början av 2015 och behandlar ämnet cannabis, psykisk ohälsa och till synes oförklarliga våldsdåd. Ett ganska spännande och faktiskt även relevant ämne, aktualiserad inte minst i Alex Berensson nyutkomna bok Tell your children: the truth about marijuana mental illness and violence.

Problemet med Allan Rubin är att skivan snurrat ett par varv för många gånger. Det är riktigt som du säger att han haft konstiga åsikter om allt från hårdrock till satanism och diverse andra saker vilket liknar de resonemang han för om bland annat cannabis. När jag ögnade igenom gamla tv-sända intervjuer och debatter med honom insåg jag att ibland är budbäraren problemet. Därav tog vi bort boken och den kan inte längre beställas genom oss. Därmed är saken slutagerad för oss. Vi har inget annat samröre med honom än så. Detta var för över 4 år sedan.

B) Vi har inget ”okritiskt samarbete med Allan Rubin”.

C) Om du upplevt att du möts av tystnad och att folk inte vill svara på dina frågor 100-tals gånger under de senaste åren är det kanske lägligt med självreflektion. Är det någonting i din debattstil eller övriga bemötande som gör att du ständigt möts av detta?

”Har jag alltså förstått dig rätt att du inte kan ge mig en enda källa till den utställning du enligt NBV själva har ”faktagranskat och godkänt”? ”

Nej, du har inte förstått mig rätt. Jag kan, men jag vill inte, ge dig källorna till utställningen. Av skäl redan givna i tidigare mejl.

Varför? undrar du. Varför vill du ha dem? Vad tänker du göra med dem? Har du ens läst texten till utställningen eller har du fastnat för de provokativa rubrikerna? Brödtexten är ganska väl belagd med källor för övrigt, vilket du kanske märkt om du läst texten.

Vad är det du finner så upprörande och felaktigt att du kräver att få ta del av detta? Och varför skulle NBV eller jag själv vilja gå dig till mötes och vara behjälpliga när du så tydligt visar vad du tycker om oss?

Erik Leijonmarck

Efter några dagars konversation uppger nu plötsligt Erik att källorna ska finnas i brödtexten. Några sådana har jag dock aldrig sett i bilderna på utställningen, och han vägrar fortfarande hänvisa mig till några slags belägg.

Tack för snabbt svar.

A) ECAD och Allan Rubin har inte pågående samarbete, det har jag ju heller inte påstått. Jag talar alltså (fortfarande) om samarbetet kring boken ”100 hasch relaterade vansinnesdåd”, inget annat. Är du verkligen inte medveten om den massiva kritik Alex Berenson mottagit från akademieker över hela världen? https://www.theguardian.com/society/2019/feb/17/marijuana-book-tell-your-children-alex-berenson. Det är mycket förvånande.

Med all respekt Erik, din beskrivning stämmer ju inte. Du medverkade personligen i publiken under Allans seminarie så tidigt som 2014, och måste då varit medveten om hans bakgrund mycket tidigare – utöver de tokigheter han presenterade under föreläsningen. Jag har mycket svårt att se ECAD hoppa in som utgivare utan att först undersöka författarens bakgrund eller tidigare alster, så både du som övriga ECAD måste ha varit fullt medvetna om Allans teorier kring satanism och homosexualitet. ECAD skröt ju till och med om samarbetet med Allan i sociala medier.

B) Återigen; ni hade. Inte har. Du tog avstånd från detta okritiska samarbete först när det uppdagades.

C) Min dialog med NBV har varit trevlig och god. De var mycket samarbetsvilliga fram till den oförklarliga blockeringen, vilken inföll i samband med att NBV började hänvisa till dig. Som du märker (och även framkommer i denna dialog) krävs det ibland att jag frågar några gånger innan man hos förbudssidan ens bryr sig om att överväga faktorer som belägg, evidens, stöd av relevant forskning etc. Mina många frågor är ett resultat av denna problematik.

Tack för att du äntligen gav mig ett svar gällande min enda ursprungliga fråga. Jag har aldrig fått tillgång till utställningens material, trots att jag frågat. Därför har jag senaste 10 månaderna ställt en enkel fråga kring vilka belägg man utgått. Som du kanske märker är den panik jag talade om i föregående mailet alltjämt tydlig.

Tack för din tid.

Johan Svensson

Vi fortsätter att inte vara överens.

A) Kanske kan det vara läge att lägga en sak som hände för fyra år sedan bakom sig. Angående Berensson är jag faktiskt förvånad att inte Drug Policy Alliance kunde skaka fram fler aktivister till sin lista och hit-piece på honom. Jag har faktiskt träffat en del av undertecknarna och vet vilka en del av dem är. Men det är så ni jobbar. Folk ska fulas ut och mobbas.

Angående boken. Stämmer bra att jag medverkade under ett seminarium med Allan kort efter boken släpptes. Visste ändock inte hans bakgrund. Du får tro på det eller ej men det var först när historien briserade kring cannabisten Thomas Johansson och en av våra medlemmar som jag kollade upp vem Allan var och vad han gjort tidigare. Boken igångsattes innan min tid i ECAD och var färdigskriven vid mitt tillträdande. Som du kanske vet finns en tragedi som ligger bakom hans arbete mot cannabis.

Jag tror att du ibland lägger ihop saker som du tror att de är utan att veta alla omständigheter bakom och därefter drar de slutsatser som passar dig eller ditt opinionsarbete.

Jag delar inte din tolkning av panik hos organisationer som är emot droger men däremot en aversion mot medvetna missförstånd, vantolkningar, stämplingar etc.

Testa skriv mer vad du själv vill ha gjort på området och underbygg det eller ta seriösa repliker på andras argument. Då tror jag vi kan komma längre.

Erik Leijonmarck

Tack för snabbt svar.

Vad finns det att vara överens om? Ni släppte in Allan Rubin med ett leende och förlorar pga det medlemmar. Det är den bistra verkligheten, oavsett hur stora utläggningar du gör i hopp om att slippa ta ansvar för den faktagranskning du gjorde åt NBV.

A) ”Men det är så ni jobbar”? Förstår inte vad du menar. Jag är inte medlem av Drug Policy Alliance, och Carl Hart råkar vara en av världens mest renommerade drogforskare. Tror du verkligen att den akademiska kritiken mot Alex Berensons teorier kring cannabis och psykoser skulle härstamma ur en ”hit-piece”? Du fortsätter förvåna mig.

B) Det förvånar mig dock ännu mer att du i stort sett ensam inte kände till kontroverserna kring Allan Rubin. Du är väl lobbyist sprungen ur ISDP under vingarna av Walter Kegö, och skulle inte känna till en av Sveriges genom tiderna mest kontroversiella figurer inom drogområdet? Även efter den föreläsning där du själv satt med som åskådare? Det är inte mig du ska försöka övertyga om denna vid tidpunkten stora kunskapsbrist, Erik.

Låt oss undersöka mitt påstående om panik. Jag ställde en (1) enda fråga kring beläggen för utställningen. Vad jag hittills fått tillbaka är långa utläggningar om Allan Rubin och återkommande försvarstal om att du inte kände till hans bakgrund, Alex Berenson, mig som person, påståenden om mina eventuella angrepp på ECAD som inte visar sig stämma – och du buntar av oklar anledningar ihop mig med Drug Policy Alliance.

Du verkar göra allt för att styra bort samtalet från NBV och den faktagranskning du gjort av utställningen. Det är en återkommande taktik jag dock redan vant mig vid i dialog med RNS, andra individer inom ECAD, SNPF, PDP, FMN och så vidare. Återigen; istället för att anklaga mig för medvetna missförstånd, vantolkningar och stämplingar – visa konkreta exempel på när det förekommer. Annars spelar det ju ingen roll hur många gånger du försöker angripa mig som person.

Jag försöker ju ta ”andras argument” seriöst. Det är ju därför jag exempelvis har bett dig om belägg för utställningen. Jag får dock känslan av att förbudssidan ännu en gång försöker lägga benen på ryggen och ropa varg bakom sig. Vad är det du är så förtvivlat rädd för?

Johan Svensson

Hej,

Du hänvisade till en hit-piece från Drug Policy Alliance som bevis för: ”den massiva kritik Alex Berenson mottagit från akademieker över hela världen”

Sådan argumentation är ett av mångtaliga exempel på exakt vad jag menar det är som gör dig så omöjlig att resonera och samtala med. Det finns fler exempel endast i vår konversation här nedan, vilket jag pekat ut för dig tidigare. I övrigt ska folk fulas ut och skandaliseras.

Att inte känna till Allan Rubin är kanske inte den största kunskapsbristen man kan föreställa sig. Möjligen om man är född några årtionden tidigare och följde tv-sända debatter på 80- och 90- talen.

Jag sitter ändå ned och skriver till dig lugnt och sansat, vad i detta tycker du andas panik? Det förstår jag inte. Att jag jämförde med DPA är för att jag ser samma mönster gå igen i drogdebatten inom i stort sett alla länder. Var är den sakliga diskussionen och den sansade tonen? Jag vet disputerade forskare i Sverige och i andra länder som ägnat sina professionella liv åt att producera seriös och väl belagd vetenskap men som ändå blir påhoppade som icke vetenskapliga moralister som ljuger för medborgarna om sina forskningsrön. De får telefonringningar hem, trakasserier, ryktesspridningar, karaktärsmord, hit pieces osv (här syftar jag inte till Fred Nyberg för övrigt). Jag menar heller inte att det är du som gjort detta. Jag har en större kunskap om den narkotikaliberala sidans argument och metoder än vad du kanske känner till, såväl av seriösa och respektfulla aktörer som av mindre nogräknade sådana.

Om det verkligen är så att du försöker ta oss seriöst och av den anledningen vill ha belägg eller kött på benen till utställningen för att lära dig mer, vända och vrida på synvinklar eller för den delen sakligt kritisera innehållet – så välkomnar jag det. Men du medger att du inte läst texten så det är lite konstigt att du efterfrågar bakgrundsmaterial till en utställning du inte läst. Jag har väldigt få skäl att tro på din uppriktighet i detta mot bakgrund av vad du skrivit om oss tidigare eller under denna mejlkonversation. Du är dock välkommen att försöka överbevisa min skepsis.

Kanske är det nästa steg. Och att vi avslutar detta utbyte för denna gång. Vi hörs säkert igen.

Det tog 30 minuter innan jag ser att du ämnar sprida vår mejlkonversation på twitter och försöka skandalisera oss med Allan Rubin återigen. 

Förstår du verkligen inte varför ingen vill ha med dig att göra? 

Erik Leijonmarck

Tack för snabbt svar.

Återigen, dr Carl Hart är en av världens mest renommerade drogforskare. Detta bortser du konsekvent från. Om det är något i dessa akademikers kritik av Alex Berensons bok anser inte stämmer, säg det i så fall. Men detta kan du inte heller.

Varje punkt där du anklagat mig för att ”vara omöjlig att resonera med” har ju visat sig inte stämma. Du hävdar att jag kallat ECAD för korrupta, att ni skulle vara emot homosexualitet och ”lumpat ihop er med IS”. Inget stämmer Erik. Du hittar ju på.

Det räckte med en enda googling av Allan Rubins namn 2015 för att jag skulle översvämmas av information kring den problematik som följt hans teorier kring hasch, satanism och homosexualitet i årtionden. Inte ens så långt verkar du eller ECAD ha ansträngt er i den research som måste ha skett innan ert okritiska samarbete. Ett samarbete som fortsatte fram tills att ni mötte kritik. Jag förstår inte hur du tror att någon skulle kunna tro på de nya bortförklaringar du hela tiden presenterar.

Jag förklarade tydligt vad jag menar med panik. Allt jag har bett om är svaret på en (1) enda fråga, och istället har jag mötts av långa utläggningar kring helt ovidkommande ämnen. Du verkar konsekvent försöka få in mig på andra ämnen än källorna till den utställning du godkänt och faktagranskat. Den strategin kommer inte fungera.

Jag är inte DPA och kan inte svara för dessa ”mönster i drogdebatten” du lyfter. Förstår inte varför du tar upp detta, eller hanteringen av dessa forskare. Men om du är intresserad kan jag i detalj redogöra för de påhopp, drev och lögner jag personligen mött från exempelvis RNS och SNPF bara de senaste åren. Jag förstår inte heller vad termen ”narkotikaliberal” skulle betyda. Hittills har inte en enda individ från förbudssidan kunnat ge mig någon definition av den stigmatiserande termen.

Vi tar det en gång till; jag har redan bett om utställningens innehåll men inte fått tillgång till den. Därför bad jag NBV för 10 månader sedan att istället berätta vilka källor man utgått från. Vi hade en god och trevlig dialog. Efter tre månader tröttnade jag dock på att påminna dem. Nyligen testade jag igen och märkte då att jag plötsligt var blockad. I en kommentar på Facebook berättar NBV att det är du som faktagranskat och godkänt innehållet, och hänvisar därför vidare. Jag mailar dig denna enda fråga och har i fyra hela dagar svarat på alla de anklagelser du istället kastat ur dig.

Jag frågar mig givetvis varför det verkar vara så otroligt svårt att bara ge mig källorna. För alla som läser denna dialog framstår det ju tydligt som att det är något du vill dölja. Du försöker igen och igen och igen få detta samtal att handla om mig, men Erik – det handlar inte om mig.

Nej, jag har aldrig spridit vår konversation på Twitter. Jag har däremot hänvisat till den. Om du är rädd för att innehållet läcker ut behöver du bara säga så. Personligen ser jag dock inga som helt problem med att någon annan skulle få ta del av vad jag skrivit här, men jag börjar efter dessa dagar förstå varför du gör det. Dina ursäkter kring samarbetet med Allan Rubin och ditt okritiska medverkande på hans föreläsning är – snällt uttryckt – papperstunna.

Johan Svensson

Johan, vi kommer inte längre.

Jag har skrivit till dig i hopp om att faktiskt kunna resonera kring saker som är och som varit. Det handlar inte om att blanda bort något från utställningen utan om saker jag tycker vi bör kunna resonera om – du och jag. Men du väljer att sprida vårt meningsutbyte på twitter i ett av alla otaliga försök att skandalisera. Förstår du nu vad jag menar med ”mönster i drogdebatten”? Oavsett vad vi anser om saker eller var våran syn skiljer sig åt i sak, vilket är på nästan alla ställen, så gör man inte så om man har respekt för varandra. Viktor var den större människan och avböjde vänligt ditt snälla erbjudande.

Jag står för varenda stavelse av vad jag skrivit till dig. Har inget behov av att hemlighålla någonting. Men det går inte att föra ett samtal under de premisserna. Du tycker inte själv att du agerat konstigt i detta?

Jag är inte enig med Carl Hart om hans slutsatser eller forskning men den diskussionen kan vi lämna därhän just nu. Jag är självklart beredd att lyssna på honom, har både läst och sett föredrag med honom tidigare.

Slutligen, termen ”narkotikaliberal” är inte menat som ett skällsord utan en deskriptiv term för vad jag uppfattar dig stå för- liberala narkotikalagar. Vi kan byta till narkotikareformvän om det känns bättre.

Erik Leijonmarck

Tack för snabbt svar. Jag får känslan av att du inte kan tillgodogöra dig vad jag skriver.

Återigen; jag har aldrig bett om denna diskussion kring sakfrågor som för mig är helt ovidkommande den enda fråga jag ställde kring vilka belägg du utgått från i godkännandet och faktagranskningen kring NBV:s utställning. Uppenbarligen har du ju gått runt och tänkt på detta under lång tid, men ändå aldrig valt att lyfta det med mig. Istället kommer alla frågorna lämpligt vid det tillfälle då jag ställer dig en enda (1) enkel fråga.

Återigen; jag har aldrig ”spridit vårt meningsutbyte”. Jag har däremot hänvisat till att vi har ett meningsutbyte, vilket är något helt annat. Det förklarade jag ju i förra mailet.

Återigen; du kan inte fortsätta angripa mitt påstått problematiska uppförande utan att samtidigt kunna ge ett enda konkret exempel. Dina tidigare anklagelser visade sig ju inte stämma. Du hittade ju på. Även detta förklarade jag i förra mailet.

Jag står för en minskad skadeverkan och dödlighet från bruket av idag illegala narkotiska preparat. Du är välkommen att klistra vilka termer som helst på mig, men jag brukar annars föredra ”Johan”.

Johan Svensson

Konstigt, jag har exakt samma känsla.

– Skälet till diskussionen om sakfrågorna a,b och c är för att jag vill vara rak och ärlig med dig om varför jag inte har lust att vara dig behjälplig med din fråga. Känns som att vi är färdiga med det.

Du skriver ju rakt ut att: ..”om du vill kan jag vidarebefodra ett mejl till dig som Erik skrev till mig idag” och sen fortsätter meningen med Allan rubin, hasch, homosexualitet, rns etc.

Det finns svart på vitt. Det är något mer än att endast hänvisa till att vi haft en diskussion, eller hur?

Ovanstående är ytterligare ett exempel på vad jag uppfattar vara ditt problematiska uppförande. Men du kan vara lugn. Jag kommer inte, till skillnad från dig, att försöka sprida detta till någon annan. Detta kan stanna mellan oss om du vill.

Jag står för minskad efterfrågan på droger, minskning av skador från droger samt att underlätta tillfrisknandet från missbruk. Detta kan du läsa om här: http://www.ecad.net/news/85-mission-statement/104-mission-statement-en

Själv undanber jag å mina egna samt ecads vägnar epitet som lobbygrupp, extremist, repressiv mfl. Erik eller ECAD räcker bra.

Erik Leijonmarck

Tack för snabbt svar.

A, B och C var – som sagt – inget jag någonsin bett om. Det hade för fem dagar sedan räckt med ett enkelt nej. Alla dessa utläggningar om helt ovidkommande sakfrågor känns ärligt talat inte helt balanserade.

Återigen (för tredje gången?); jag har hänvisat till vår mailkonversation. Inte visat den. Men jag återger gärna innehållet om någon vill se, och jag uppmuntrar dig starkt att göra detsamma. Du och ECAD har mitt fulla tillstånd att återge hela denna konversation i delar eller dess helhet. Ju fler som ser detta, desto bättre.

Johan Svensson

Här tar äntligen mailkonversationen slut. Jag blev tyvärr inte klokare än när den började. Erik vägrar konsekvent uppge en enda av de källor han påstår sig ha utgått från i granskandet och godkännandet av utställningen.

Sammanfattning

Jag ber studieförbundet NBV om källorna till utställningen. De kan till en början inte svara, sedan avslutar de all kontakt genom att blockera mig. De två mail jag skickat dem förblir obesvarade. Istället hänvisar de på Facebook till Erik Leijonmarck hos ECAD. Det har då passerat tio månader sedan min ursprungliga fråga.

Erik förklarar att han kan, men inte vill hjälpa mig. Anledningarna till beslutet är flera: 1. saker jag ska ha påstått om ECAD:s verksamhet. Det visar sig dock att jag aldrig påstått dessa saker. 2. att jag skulle vara ”intellektuellt ohederlig”, ta saker ur sitt sammanhang samt ”håna och förlöjliga”. Men även detta visar sig inte stämma, eller så kan Erik inte uppvisa några konkreta exempel.

Efter några dagars konversation hänvisar Erik till källor i brödtexten. Dock vägrar han fortfarande uppge vilka. Han verkar genom hela mailkonversationen försöka styra om sakfrågan till att handla om mig istället för utställningen. Bland annat genom att systematiskt försvara ECAD:s samarbete med Allan Rubin.

I slutet av konversationen blir Erik upprörd över att jag skulle ha spridit vår mailkonversation på Twitter. Det stämmer inte heller, då jag enbart hänvisat till den. Direkt efteråt förklarar han dock att konversationen nu gärna får spridas.

Jag får aldrig något svar kring vilka belägg det var Erik utgick från i granskandet och godkännandet av utställningen, tillgång till materialet eller vart jag istället ska vända mig till.

Vad händer nu?

Ärligt talat, jag har ingen aning. Som så ofta stöter jag enbart på återvändsgränder, blockeringar och tystnad vid minsta fråga kring de belägg man valt att utgå från. Först försöker man tiga ihjäl mig, och slutligen går man till attack i hopp om att lura bort mig från sakfrågan i energislukande diskussioner.

Men utställningen fortsätter visas obehindrat. Nybildade lobbynätverket Narkotikapolitiskt Center (NPC) marknadsför den till och med på sin webbplats som ett ”utåtriktat arrangemang”.

Budskapet är allt. Evidens är alltid sekundärt.

Driver Svenska Narkotikapolisföreningen ett hatkonto på Twitter?

Driver Svenska Narkotikapolisföreningen ett hatkonto på Twitter?

av | 30 nov, 2018 | Snillet | 1 kommentar

En sammanfattning av detta inlägg kan ni läsa på min kritiska analys av Svenska narkotikapolisföreningen SNPF

Bakgrund

I slutet av 2016 skapades det ännu anonyma kontot @jankal99 på Twitter. Det visade sig snabbt vara ett hatkonto, enbart inriktat på att så ofta som möjligt driva personangrepp mot mig och samtidigt försöka få med så många av mina följare som möjligt i energislukande diskussioner.

Detta var dock inte något problem. Det är inte första gången jag blir utsatt för liknande angrepp, och med största sannolikhet inte det sista. Efter en blockering gick jag vidare och glömde snart bort kontots existens. Jankal99 har dock fortsatt skriva i hopp om att väcka uppmärksamhet.

Men nyligen hände något speciellt som fick mig att ifrågasätta om jankal99 verkligen bara var ett troll, och vem som kan tänkas ligga bakom. Kontot beskrev nämligen en händelse som väldigt få personer hade någon kännedom om. Förutom mig fanns det faktiskt bara en till person som kände till händelsen, och han är verksam inom Svenska Narkotikapolisföreningen (SNPF).

Seminariet i Göteborg

Torsdagen den 25 oktober 2018 medverkade jag i publiken på ett alkohol och drogforskningsrelaterat seminarium på Psykologiska Institutionen i Göteborg.

Från kl 15:30 och framåt diskuterar forskarna olika lösningar diverse på alkohol- och drogproblem. Vi som medverkar i publiken välkomnas att ställa frågor. Jag sträcker upp min hand och presenterar mig med mitt namn och roll inom Piratpartiet.

Frågan jag ställer gällde det påverkansarbete som sker i drogdebatten från lobbyorganisationer som Riksförbundet Narkotikafritt Samhälle (RNS) och SNPF. Jag var samtidigt tydlig med att beskrivningen som lobbyorganisationer var utifrån min personliga åsikt.

Omedelbart efter att jag fått mina svar ställer sig en man upp i publiken. Utan att ha fått ordet förklarar han högljutt att han är tidigare ordförande inom SNPF och att Snilletjohan (ja, han använde mitt namn på Twitter) ofta angriper dem i sociala medier. Sedan fortsätter han med en kort utläggning om hur ”knarkare” ibland knackar på polisens bilfönster för att sedan köpa knark 200m bort. Han avslutar med ett barskt ”och det är inte bra!” innan han sätter sig igen.

Många i salen tittar oförstående åt mitt håll. Sedan tillbaka på mannen, och tillbaka på mig. Efter en kort men pinsam tystnad harklar sig moderatorn och seminariet fortsätter ostört. Jag passar på att googla SNPF:s tidigare ordförande och får fram namnet Mika Jörnelius, som 2017 lämnade över rollen som ordförande till Lennart Karlsson.

När klockan slagit 17 måste jag tyvärr lämna seminariet i förtid, och missar alltså forskarminglet. På väg ut ur byggnaden passerar jag Mika, som talar i telefon med någon. Han vägrar möta min blick.

Jankal99 vaknar plötsligt till liv

Jag lämnar seminariet precis efter kl 17 och promenerar hem då jag bor bara två hållplatser bort. Av någon anledning, kanske mitt sjätte sinne, kollar jag på Twitter om Jankal99 skrivit något om mig. Det är något jag gör någon gång i månaden för att se om kontot fortfarande existerar.

Med stor förvåning läser jag att kontot skrivit om min fråga på det seminarium som tog slut bara 20 min tidigare. Notera klockslaget 17:28.

Hur kunde kontot jankal99 känna till frågan jag ställde på seminariet? Enbart de som medverkade kände hörde den och visste om reaktionen från Mika Jörnelius? Är det han som berättat för hatkontot vad som hänt? Är det kanske till och med han som driver det?

Jag känner hur foliehatten sakta vecklar ut sig över min skalp men avvisar händelsen som alltför konspiratorisk för att kunna vara sann. Det är bäst så.

Men då svarar plötsligt SNPF själva jankal99 på Twitter:

Knappt två timmar senare legitimerar alltså SNPF okritiskt versionen som Jankal99 beskriver. Trots att de inte kan veta vem som ligger bakom kontot. De ställer inga frågor eller dubbelkollar sanningshalten med mig, utan hänvisar kort till Mika.

Dessutom raderar SNPF kort därefter tweeten i ett försök att dölja att de alls skrivit den. Jag noterar också att SNPF är en av kontots blott 18 följare.

Här ligger en hund begraven. Känner mig tvungen att reda ut vad som försiggår. Jag avblockerar därför jankal99 på Twitter och frågar hur hen kunde känna till min närvaro på seminariet.

Svaret kommer dagen efter:

blir du berörd över mitt sätt att hantera dig, skänk då en tanke på alla de (och deras anhöriga du attackerar). Skall hjälpa dig med var jag får reda på var du är så slipper du ”noja” på det. Men lova att det är din o min hemlis.”Du berättar det själv i dina medier”

Men hur fick du reda på min fråga? Att @narkpol [SNPF:s konto på Twitter] satt i publiken väcker ju vissa misstankar. Speciellt som de följer dig på twitter.

Ojdå är jag inte med på din blocklista längre, där ser man. Johan i detta fallet fick jag det berättat för mig senare under dagen i ett helt annat sammanhang. Inte 5 min efter föreläsningen, på den punkten ljuger du. Helt klart far en av er inte med sanningen. Ha en bra helg

Du tweetade 20 min efter föreläsningens slut, så nu ljög du. Hur fick du reda på min fråga så snabbt?

Johan jag jobbar och kan inte sitta svara när du vill. Jag skall göra det enkelt för dig. Jag har inget med SNPF @narkpol att göra. Jag har aldrrig varit medlem och jag är inte medlem och jag kommer inte att bli medlem. Hoppas jag var tydlig mot dig nu. Nånstans känns det bra att jag berör dig så mycket och att du känner ett sådant obehag för mig att du måste anlita ett privatspanarkommando. Jag vädjar tilldig att tänka på det nästa gång du ”hänger ut” nån. Jag kan som hemlis ge dig infon att det kan vara så att människor far illa på det du skriver om dem i stället för att hålla dig till sakfrågan. När du diskuteras (för det gör du) är en återkommande åsikt att du upprepar samma sak gång på gång. Du bad mig om ett svar. Jag gav dig ett svar trots det ställer du frågan igen om var och hur jag fick information om ”din fråga” på seminariet. Jag vet att du har kapacitet att förstå mitt svar, onödigt att du frågar igen. Ha en fortsatt trevlig helg

Du vägrar ju fortfarande svara på frågan hur du kunde skriva om min fråga bara 20 min efter föreläsningens slut.

Johan nu tar jag det på ”klartext” maner. Hen lämnar föreläsningen, hen och jag har kontakt i ett annat sammanhang/ärende. Hen berättar om dig, jag skriver. Hen varken nämnde eller är tidigare ordförande i @narkpol Stänger ner för i dag. Va rädd om dig

Men nu ändrar du ju din historia igen. Du hävdade först att ni träffades ”senare under dagen”. Men din tweet publicerades 20 efter föreläsningen. Och vem är personen du då ska ha pratat med? Ni snurrar ju bara till det ännu mer i varje bytt försök till efterhandskonstruktion.

Nu beter du dig som en rättshaverist, nu fastnar du hur vi hade kontakt. Om vi träffades fysiskt eller hade kontakt genom telefonsamtal, sms, Skype mejl osv berättar jag inte för dig. Att du bara snuddar vid tanken att jag skulle berätta för dig vem hen är mer än uppseväckande

Jag försöker bara förstå vad som hände, men du ändrar ju hela tiden din historia. Det var ju enbart @narkpol som visste vem jag var på föreläsningen, och vem skulle annars ha något incitament att kontakta dig, ett konto med <20 följare?

Johan nu måste jag göra dig besviken, Hen och jag hade helt andra saker att prata om. När vi var klara med det berättade hen för mig om din insats på seminariet. Hen kontaktade mig inte över @Jankal99 Ibland är du smårolig. Va rädd om dig

Men du ändrar ju hela tiden din historia för att passa in i dina efterkonstruktioner. Först sågs ni på kvällen, sedan direkt efter föreläsningen. Vem träffade du? Varför är det så viktigt att försvara @narkpol? Varför delar de okritiskt en tweet från någon med <20 följare? Osv.

Och så här fortsätter det…

Än idag har personen bakom kontot jankal99 vägrat säga namnet på personen de ska ha pratat med efter seminariet  beskriva eller dess relation med SNPF. Historien om vad som hände ändras hela tiden och jag har gett upp tron på att kontot någonsin kommer avslöja några detaljer.

Och här hade historien kunnat ta slut. Allt kontot jankal99 behöver göra är att undvika svara på hur hen kunde känna till min fråga bara 20 min efter seminariets avslut. Bara lösa trådar och inga tydliga samband.

Men då händer något.

Mysteriet tätnar

Samma kväll som Mika Jörnelius ställde sig upp i publiken skriver han ett inlägg på Facebook. Där beskriver han sin version av när han bemötte min fråga under seminariet. Som ni ser har SNPF:s ordförande Lennart Karlsson själv gillat inlägget. Två mycket intressanta saker framträder här:

Mika nämner i bild 2 att jag blivit ”ifrågasatt på annat ställe på nätet och forum”. Den enda kritik jag mötte den dagen var från kontot jankal99. Han hänvisar dessutom i bild 4 till en skärmdump av den tweet som kontot jankal99 skrev till mig tidigare samma dag.

Så hur kunde Mika känna till kritiken från kontot jankal99 samma dag som den skrevs?

mika-01

01. Klicka för större bild

mika-02

02. Klicka för större bild

mika-03

03. Klicka för större bild

mika-04

04. Klicka för större bild

SNPF svarar

Efter alla mina försök att få några svar från kontot jankal99 svarar SNPF kort att de inte har något med saken att göra. De vägrar även svara på varför de följer kontot eller varför de okritiskt legitimerar dess version av vad som hände. Jag har bett dem om kontaktuppgifter till Mika, men dessa vägrar SNPF ge ut. Istället hänvisar de till sin e-postadress.

Såväl SNPF som Mika Jörnelius har dessutom blockerat mig i alla tänkbara sociala medier. Man verkar lägga locket på i hopp om att intresset ska dö ut.

Tvärtom försöker SNPF vända kritiken till att handla om mig istället:

Sammanfattning

  1. 25 oktober medverkar jag i publiken på ett seminarium på Psykologiska Institutionen i Göteborg. Svenska Narkotikapolisföreningens (SNPF) förra ordförande Mika Jörnelius blir upprörd pga. den fråga jag ställer till forskarna som medverkar. Han var dessutom den enda på plats som kände till mig sedan tidigare.
  2. Jag lämnar seminariet några minuter efter kl 17.
  3. Kontot jankal99 skriver sin tweet kl 17:28, alltså bara 20 min senare. Detta konto har efter två års existens blott 18 följare. SNPF är en av dessa. 
  4. SNPF styrker i en egen tweet jankall99 version av vad som hände på seminariet. De raderar kort därefter tweeten.
  5. I dialog med jankal99 påstås först att hen blev medveten om min fråga på seminariet av en annan person senare under dagen. Det kan dock inte stämma då jankal99 skrev sin tweet direkt efter jag lämnade seminariet.
  6. När jag påpekar detta ändrar Jankal99 sin historia till att hen hade en dialog med personen direkt efter seminariet i ett annat ärende.
  7. Samma kväll som seminariet skedde beskriver Mika Jörnelius i ett inlägg på Facebook att jag ”blivit ifrågasatt på nätet”. Han har på något sätt fått reda på tweeten jankal99 skrev, samt skärmdumpat den.
  8. SNPF vägrar svara på några frågor. De konstaterar kort att de inte har något med jankal99 att göra, och försöker istället vända kritiken till att handla om mig istället. SNPF vägrar dessutom ge mig Mikas kontaktuppgifter. Jag blir senare blockerad av såväl SNPF som Mika i alla sociala medier.

Epilog

Vad hoppas jag då detta blogginlägg ska resultera i?

Jag vet faktiskt inte. Men omständigheterna är för obehagliga för att inte dokumenteras. Jag kan bara hoppas att någon av de inblandade vågar komma ut med en förklaring kring hur de egentligen resonerar. Men jag tror vi alla vet att det aldrig kommer ske.

Detta är krasst nog bara en helt vanlig dag i den svenska drogdebatten.

Livsberättelse: ”Maria” vågar ej söka hjälp för sitt missbruk

Livsberättelse: ”Maria” vågar ej söka hjälp för sitt missbruk

av | 17 okt, 2017 | Snillet | 1 kommentar

Denna livsberättelse är publicerad med tillstånd från ”Maria”, en kvinna boendes i Sverige. Namnet är fingerat då hon bett om anonymitet.

Vill du komma i kontakt med ”Maria” så agerar jag mellanhand för att garantera anonymitet. Mejla isåfall till johan.svensson@piratpartiet.se så vidarebefordrar jag era frågor.

I mina ungdoms dagar så drack jag lite sprit som alla andra och rökte lite cannabis någon enstaka gång. Men det var ingenting som var konstigt i mina kretsar, och ingenting jag någonsin fastnade för särskilt mycket då. Det var mest en kul grej som hände ibland på helgerna.

Däremot har jag alltid haft en ”beroendehjärna” – oavsett om det handlar om socker, kaffe, alkohol, narkotika eller övriga droger. Jag hetsåt som barn för att känna mig ”hög”, lugn och trygg efter all mobbing jag utsattes för. Jag har väldigt svårt med självdisciplin och begränsningar oavsett typ av drog, och det har bara förvärrats med åren.

Sedan tonåren har jag tampats med depression, ångest, självmordstankar och smärta. Men aldrig fått chansen att prata med någon inom psykiatrin trots att jag bett om deras hjälp. I länet där jag bor är de överbelastade och har helt enkelt inte tid att hjälpa mig. Möjlighet att få komma på individuella samtal med terapeut finns inte. Tack vare vänner lyckades jag ta mig igenom de första depressiva perioderna och trodde att det kanske skulle lugna sig efter det.

Sedan tonåren har jag tampats med depression, ångest, självmordstankar och smärta. Men aldrig fått chansen att prata med någon inom psykiatrin trots att jag bett om deras hjälp.

I januari 2014 fick jag till följd av en arbetsolycka dubbla diskbråck. Jag uppsökte läkarvården då jag hade tydliga symptom på just diskbråck. Vid första läkarbesöket grät jag av smärta, och från sorgen att känna mig så handikappad redan som 23-åring.

Läkaren tittade på mig skeptiskt och sa att jag ”ändå var för ung för att ha ont i ryggen” och frågade om det var morfin jag ville ha(?!). Sedan skickades jag hem utan en enda undersökning. Han tog varken i hand, undersökte ryggen eller gjorde något av det man förväntar sig när man söker hjälp hos en doktor. Han sa att det förmodligen bara var psykosomatiskt (dvs inbillning i mina öron). Detta i sig ledde till ångest, oro och en begynnande depression igen.

Morfinsprutor och Stesolid var det enda som fick mig att klara mig genom smärtan.

Dagen efter läkarbesöket var påverkan på disknerven så stark att det ledde till inkontinens, total orörlighet och fruktansvärd värk – så jag åkte akut in till sjukhuset. Där konstaterades snabbt med hjälp av magnetröntgen att skadorna var allvarliga att jag blev inlagd en vecka på ortopeden för hjälp med smärtbehandling etc. Morfinsprutor och Stesolid var det enda som fick mig att klara mig genom smärtan.

En dag kom en läkare in och sa att dom inte kunde göra mer för mig där utan att jag skulle skrivas ut, få åka hem och äta mediciner som de skulle förskriva.

På apoteket fick jag till min stora förvåning se att där fanns flera förpackningar om 100-tals tabletter av b.l.a Oxikodon, OxyContin, morfin, Stesolid, Sobril och Paraflex. Samtliga i högsta tillgängliga styrka. Jag var ordinerad maxdos av allt utom morfinet som jag kunde ta vid behov (burkar med ca 100 piller x 10mg).

Det var ju skönt med morfin på sjukhuset, så varför inte?

Behövde jag verkligen så mycket? Varför vänta med att hämta ut? tänkte jag. Så jag löste ut allt på en gång. Det var ju skönt med morfin på sjukhuset, så varför inte?

När man har en beroendehjärna så är det svårt att följa ordinerad dos. Speciellt med substanser jag enbart kan likna med heroin. Att ta en tablett 1 gång var 4 timme är svårt att hålla när man vet hur mycket bättre det kändes med 2 tabletter varannan timme, och så fortsatte det snabbt att eskalera.

Ryggen kändes bättre, jag svävade som på moln och kände mig varm och glad för första gången på länge

Ryggen kändes bättre, jag svävade som på moln och kände mig varm och glad för första gången på länge. Det hela eskalerade mycket fort, och med hundratals tabletter liggandes tillgängliga som en påse lösgodis var det för svårt att hålla sig till doseringen. En tablett blev snabbt två. Två blev snabbt fem och snart var jag så omtöcknad så att jag helt tappade räkningen på hur många jag ens tagit.

Jag började sätta mig in i LD50 (ett mått som används inom medicinsk vetenskap för att ungefärligen ange hur giftig en substans är) så att jag att skulle veta hur mycket av dessa ”fantastiska” droger jag skulle kunna ta innan jag faktiskt dog. Det blev lite av en sport att bli så hög som möjligt på dessa, då det var så underbart skönt.

Jag fick ingen uppföljning av läkemedlen som blev utskrivna, inget erbjudande om rehabilitering osv. Läkarna fortsatte bara skriva ut, helt okontrollerat.

Det enda jag behövde göra var att skicka in en receptförnyelse via internet då det var slut, vårdcentralen hade inte tid att träffa mig.

Jag kan ärligt säga att i över 4 månader bestod mitt liv av att knapra livsfarliga mängder opiater och benzo. Det enda jag behövde göra var att skicka in en receptförnyelse via internet då det var slut. Vårdcentralen hade inte tid att träffa mig.

En enda gång ifrågasattes varför tabletterna inte hade räckt så länge som planerat men då är det lätt att ljuga och säga att man tappat eller glömt medicinen hos en vän som bor långt bort från mig. Dom hade väl inte tid att argumentera emot pga tidsbrist och som beroende blir man duktig på att manipulera andra. Efter det skrevs hundratals nya tabletter ut.

Såhär i efterhand är det ju helt galet att lämna över sådana substanser till någon som mig. Men det verkade inte finnas någon oro från sjukvårdens sida. Man ska tydligen förväntas fixa det där själv. Ingen hjälp med nedtrappning osv.

Suicidrisken var enorm och ville bara sluta leva då allt kändes ohållbart. Min omgivning sa att dom inte ens kände igen mig längre.

Efter detta långa pågående missbruk så blev känslan av värme och lycka allt mer avlägsen och jag allt mer deprimerad. Suicidrisken var enorm och jag ville bara sluta leva då allt kändes ohållbart. Min omgivning sa att dom inte ens kände igen mig längre.

Där och då bestämde jag mig för att tvärt sluta med precis allting samtidigt. Jag visste att det skulle bli min död annars. Det var en två veckor enda lång avtändning, liggandes med huvudet i toalettstolen, spyendes tills jag fick blodbristningar i ögon och ansikte.

När dessa två veckor passerat så känner man sig givetvis tom, då den där varma mjuka drogen som fått en att må så bra plötsligt försvinner så börjar panikattackerna att komma krypandes.

Det var första och sista gången jag åkte in akut på psykmottagningen i förhoppning om att få hjälp. Jag använde inga andra preparat under tiden och hade ändå lyckats vara ”ren” i över två veckor.

Blev tvingad att inför dessa två helt främmande människor ta av mig ALLA kläderna på över- och underkroppen.

Väl på mottagningen möts jag av två sköterskor och blev ledd in på toaletten innan jag ens varken fått presentera mig eller träffa en läkare/terapeut. Blev tvingad att inför dessa två helt främmande människor ta av mig ALLA kläderna på över- och underkroppen. Så där satt jag i enbart BH helt utblottad för främlingar.

En sköterska står bredvid mig och tvingar mig att hålla händerna på handikapp-toaletthandtagen, den andra tvingar mig att sätta mig över toalettstolen, sära brett på mina ben, sätter sig på huk framför mig, stirrar rätt på fittan varpå hon håller en mugg mot mitt underliv för att se till att det verkligen var mitt urin som kom ut ur mig.

Det var en otroligt integritetskränkande handling när man redan mår så pass dåligt.

Efter det fick jag gå in i ett litet rum där jag mötas av en läkare som sitter och ser arg och bestämd ut med armarna i kors. Bredvid honom sitter en sköterska som inte säger något utan bara stirrar på mig med tom dömande blick.

”Vi ser här att du föreskrivits olika läkemedel, men vilka droger använder du utöver dessa?”

De frågar mig varför jag är där. Jag försökte förklara min berättelse och att jag är självmordsbenägen, att jag har gjort två försök att avsluta mitt liv och att jag behöver hjälp att prata med någon. Försöker understryka hur otroligt dåligt jag verkligen mår och vädjar om all hjälp jag kan få.

Jag avbröts redan efter ca 2 minuter, innan jag ens hunnit prata klart om varför jag ens var där, varpå dom tittar på varann med en blick som säger mer än tusen ord. Därefter vände dom sig till datorn och tittade där länge. En stund senare så vänder dom sig bägge emot mig och säger ”vi ser här att du föreskrivits olika läkemedel, men vilka droger använder du utöver dessa?”

Jag svarar ärligt att jag inte har använt några som helst droger än de sjukvården skrivit ut.

Svaret jag får är ”vi ser skillnad på en deprimerad person och en person som kommer till oss för att få mer droger, och du passar betydligt bättre in på det senare nämnda”. Jag säger åt dem att att jag slutat med allting pga. hur det fick mig att må, men det köpte de inte heller. Enligt dem så knarkade jag mer än vad jag ville erkänna.

När jag blev ledsen och grät pga. att jag kände mig kränkt så menade dom att det var bekräftelse nog.

I 10 minuter korsförhördes jag om vilka droger jag gillade mest, om det var tjack, mdma, weed, lsd, sprit eller annat. När jag blev ledsen och grät pga. att jag kände mig kränkt så menade dom att det var bekräftelse nog. Dom la bokstavligt talat orden i munnen på mig och sa att det är onödigt att knarka så mycket som jag gör och att eftersom urinprovet skulle ”ge dom bevis svart på vitt” så kommer det bli en anmälan.

Tack och lov pissade jag ju rent, eftersom det bara fanns spår av de receptbelagda läkemedlen. Fick reda på det ca tre dagar senare, men aldrig någon ursäkt för anklagelserna.

”Tänk vad lycklig du skulle va, och snygg om du tappade ca 25 kilo”

Det korta dömande besöket hos psykmottagningen ledde till förskrivning av tre olika sorters SNRI, SSRI samt Atarax. (Cymbalta, lyrica, Voxra). Dock stod de fast vid att det bästa för mig vore att gå ner i vikt (vägde då ca 96 kg), då dom ansåg att det var min hemska övervikt i kombination med allt knark som orsakade att jag upplevde mig deppig. ”Tänk vad lycklig du skulle va, och snygg om du tappade ca 25 kilo, du har ju ändå ett fint ansikte och synd att det ska skymmas av resten av kroppen”.

Hela besöket på psykmottagningen kanske tog 15-20 minuter.

Alla dessa mediciner höll på att kosta mig livet. Aldrig har jag mått så dåligt som på alla dessa receptbelagda stämningshöjande läkemedel.

Ingen uppföljning. Ingen ville prata med mig varken via telefon eller mailkontakt som jag sökte med psykmottagningen i efterhand.

Ingen uppföljning. Ingen ville prata med mig varken via telefon eller mailkontakt som jag sökte med psykmottagningen i efterhand. Enda svaret jag fick när jag äntligen fick tag på chefsöverläkaren på avdelningen var att ”detta har överläkaren bestämt och du får acceptera att det kommer att vara en inkörningsperiod på 3-6 månader. Jag stödjer läkarens beslut helt och hållet och tror att du pga. ditt sinnesförvirrade tillstånd överdriver situationen, för så jobbar vi inte här. Något sådant skulle vi aldrig säga”.

När jag pratade med hälsocentralen, psykiatrin (igen) och övriga instanser skrattade de mest bort det och påstod att då var jag nog bara psykosomatiskt sjuk ”som de misstänkt hela tiden”, eller att det var pga. ett drogmissbruk som jag vägrade erkänna. Trots röntgenplåtar som visar dubbla diskbråck och journalanteckningar om att jag tydligt uttalat att jag vill läggas in pga att jag kommer ta livet av mig, vilket jag försökte göra men misslyckades. Tack och lov.

Bad sjukvården dra åt helvete efter det och har försökt anmäla de alla, men patientombudsmännen säger att dom inte kan göra så mycket då ”ord står mot ord”, och läkarna har inte alls samma uppfattning eftersom jag är ”förvirrad”, så deras ord väger tyngre.

Smärtan och det psykiska hade definitivt inte försvunnit, men då fann jag min hjälp i cannabisen. Har lyckats hålla mig rätt bra sedan den övergången och mått bra i snart 2,5 år.

Cannabis gav mig ett normalt liv där jag lyckats åstadkomma mer än vad jag gjort på många många år. Smärtan och det psykiska välmåendet förbättrades verkligen då jag bytte till det.

Cannabis gav mig ett normalt liv där jag lyckats åstadkomma mer än vad jag gjort på många många år. Smärtan och det psykiska välmåendet förbättrades verkligen då jag bytte till det. Men efter en mycket traumatisk händelse i sommar ballade det ur.

Jag är positivt inställd till cannabis och kommer alltid vara det, men efter att ha rökt ca 80g på två månader insåg jag att bruket inte är normalt. Jag röker konstant för att döva alla känslor som kom i samband med händelsen. Ofta har inte ens cannabis hjälpt, och jag har krävt ännu mer droger för att kunna ta mig igenom vardagen.

Cannabis har tidigare alltid hjälpt, men nu stjälper det mer än vad det gör nytta. Jag blir bara apatisk, och har rökt så mycket  bara för att allt ska bli tyst och stilla i huvudet. Men att röka minst 20 fulla bongkoppar på en dag är ju inte produktivt eller till någon hjälp.

Därför känner jag att en paus är välbehövlig även fast jag kanske egentligen inte vill. Men nu ”behöver” jag ännu mer av ångestdämpande och glädjehöjande droger i och med att toleransen blivit så hög och mitt mående är så totalt i botten.

Jag hatar mig själv för varje drogintag, men känner mig så otroligt maktlös i detta stigmatiserande och moralpredikande samhälle

Men jag vill ha hjälp. Jag vill inte leva såhär. Jag får ångest varje gång jag tar någonting. Jag hatar mig själv för varje drogintag, men känner mig så otroligt maktlös i detta stigmatiserande och moralpredikande samhälle.

Jag själv vet att det förekommer cannabismissbruk även fast jag själv förnekat det länge. Har romantiserat drogen så länge men äntligen kommit till någon insikt att inget är bra i för stora mängder. Problemet är ju att jag är livrädd för att söka hjälp. Man är rädd för straff, bli av med körkort, ha en anmärkning i belastningsregistret osv.

Att få komma till en psykolog som själv har erfarenhet av just cannabis, psykisk ohälsa och som inte lägger något dömande i ens bruk eller missbruk oavsett substans är det mest värdefulla jag varit med om. Någon som kanske kan vägleda mig till vad som är normalt och gå till botten med vad som orsakar den psykiska ohälsan. Hon tror inte på mediciner och det känns faktiskt jävligt skönt.

Jag måste ju få hjälp. men risken är att jag nämner det för fel person och jag har för mycket att förlora.

Dock kan jag ju inte erkänna för henne att jag fortfarande använder cannabis, eller någon annan drog heller för den delen, då hon är anmälningsskyldig. Så jag kan inte vara helt ärlig och det plågar mig. Jag måste ju få hjälp. men risken är att jag nämner det för fel person och jag har för mycket att förlora.

Tragiskt nog söker jag ångestlindring i andra substanser när all min cannabis är slut. Jag beställer bland annat droger på internet. Trodde aldrig att jag skulle börja med benzo igen, och framförallt inte tjack (amfetamin). Men jag kan inte gå till någon med mina problem pga. rädslan att bli anmäld. Föräldrar, vänner, pojkvänner mm förstår inte. Anonyma narkomaner är inte ett alternativ.

Jag behöver hjälp med mitt missbruk. Men jag törs inte.

Försöker verkligen sluta med det och hoppas att jag verkligen kan komma ur skiten själv. Jag behöver hjälp med mitt missbruk.

Men jag törs inte.

Är detta början på en ny narkotikapolitik?

Är detta början på en ny narkotikapolitik?

av | 9 okt, 2017 | Snillet | 6 Kommentarer

Inom kort tid har representanter för riksdagspartierna MP, L och M presenterat tre individuella motioner gällande svensk narkotikapolitik.

Man vill utmana den påstådda nyttan från kriminaliseringen av droger, satsa på skademinimerande åtgärder och i helhet försöka skapa sig en bild kring huruvida straff och förbud minskar det problematiska bruket av droger i samhället eller ej.

Är detta början på utformandet av en ny svensk narkotikapolitik?

l-mp-m

Satsning på skademinimerande åtgärder

Anders Schröder (MP) hävdar i sin motion att ”En historisk tillbakablick ger en mycket dyster bild av det svenska motståndet mot skademinimerande åtgärder. Inställningen från såväl politiken som myndigheter var under många år kallsinnigt inför åtgärder som till synes räddat många liv i de länder som anammat metodiken”.

Min personliga åsikt är att en restriktiv narkotikapolitik alltid kommer prioritera drogfrihet framför minskad skadeverkan och minskad dödlighet relaterade till bruket av illegala droger. Därför välkomnar jag Anders förslag hos åtgärder som sprutbytesprogram, substitutionsbehandling, injektionsrum och utdelning av Naloxon.

Även Maria Abrahamsson (M) vill förebygga de narkotikarelaterade dödsfallen, och hänvisar till den åtgärdsplan som Socialstyrelsen och Folkhälsomyndigheten överlämnade till regeringen 2017. Maria förklarar; ”Här finns förslag om allt från utbildning av kriminalvårdspersonal i hjärt- och lungräddning till ökad tillgång på behandling/metadon, utbildning i hantering av överdoser, bättre tillgång till sprututbyte och tillhörande mottagningar”.

Christina Örnebjär (L) tillägger en viktig punkt; ”Insatser utan krav på nykterhet eller drogfrihet innan man får ta del av dem.”.

Hon fortsätter; ”Tre till sex månaders drogfrihet för att få hjälp och stöd har under lång tid varit en vanlig metod för att bemöta människor i missbruk. Detta trots att det oftast inte lett till att människor lyckats ta sig ur sitt missbruk. Tidigare beslutades det i FN att medlemsländerna behöver ha en mer human syn på missbruk och fokusera mer på skademinimering, behandling och vård istället för nolltolerans och skuldbeläggning i form av straff. Det finns åtskilliga rapporter som visar på att när vändpunkten väl kommer för en människa med ett missbruk är det livsviktigt att samhället lyssnar, stöttar och hjälper på en gång”.

Kriminaliseringen av droger ifrågasätts

Gemensamt för dessa motioner är att de vill utmana och utreda den påstådda effektiviteten från kriminaliseringen av droger. Maria Abrahamsson (M) menar exempelvis att visionen om det narkotikafria samhället ”saknar realism”, och att drogbrukare inte ska ”straffas vare sig för innehav eller för egen konsumtion”.

Anders Schröder (MP) vill exempelvis utreda huruvida kriminaliseringen av droger som infördes 1988 haft någon egentlig effekt på bruket av droger i samhället; ”De polisiära effekterna tycks dock inte ha haft någon positiv effekt på att minska konsumtionen av narkotika” – och vill se hur andra länder utformat sin narkotikapolitik.

Christina Örnebjär (L) konstaterar kort att ”Den som har ett beroende ska vårdas, inte straffas. Användandet av narkotika bör därför avkriminaliseras.”

Alltså; konsumtionsförbudet av droger ifrågasätts, då författarna av motionerna ovan inte upplever någon minskning av drogbruket i samhället, samt att straff negativt påverkar individer som istället är i behov av vård, och enbart vård.

De individuella motionerna

”I Sveriges riksdag råder alltjämt bred politisk enighet om visionen om ett narkotikafritt samhälle. Samtidigt tycks partierna inse att visionen saknar realism. I praktisk handling har de anpassat till verkligheten. Ett konkret exempel på det är lagändringen från den första mars i år som ger förbättrade möjligheter för sprutnarkomaner att under ordnade former i landstingens regi få byta orena sprutor och kanyler mot rena.”

Förslag till riksdagsbeslut:

  1. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att sprututbyte ska finnas tillgängligt i alla regioner och tillkännager detta för regeringen.
  2. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att införa en försöksverksamhet med injektionsrum och tillkännager detta för regeringen.
  3. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att fastslå nationella riktlinjer för läkemedelsassisterad behandling som förhindrar att patienter tvingas avbryta sin behandling på grund av enstaka fall av drogkonsumtion under behandlingen, och detta tillkännager riksdagen för regeringen.
  4. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att utvärdera den svenska kriminaliseringen av det egna bruket av narkotika och tillkännager detta för regeringen.

» klicka här för att läsa motion 2017/18:3058, ”En skademinimerande narkotikapolitik”

Anders Schröder

Försvarspolitisk talesperson, Miljöpartiet de gröna

”I Sveriges riksdag råder alltjämt bred politisk enighet om visionen om ett narkotikafritt samhälle. Samtidigt tycks partierna inse att visionen saknar realism. I praktisk handling har de anpassat till verkligheten. Ett konkret exempel på det är lagändringen från den första mars i år som ger förbättrade möjligheter för sprutnarkomaner att under ordnade former i landstingens regi få byta orena sprutor och kanyler mot rena.”

Förslag till riksdagsbeslut:

  1. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att den svenska narkotikapolitikens vision om ett narkotikafritt samhälle inte har uppfyllts och bör omprövas, och detta tillkännager riksdagen för regeringen.

» klicka här för att läsa motion 2017/18:1755, ”Ompröva den svenska narkotikapolitiken”

Maria Abrahamsson

Tjänstgörande riksdagsledamot, Nya Moderaterna

”För många personer med missbruk är stödjande insatser som sprututbyte, tak-över-huvudet, mat i magen och rena kläder det första steget mot ett liv utan missbruk. Genom ökat stöd för att åtgärda den bakomliggande orsaken till missbruket kan man hjälpa människor på ett bättre sätt än att först ställa orimliga krav på drogfrihet från dag ett för att ens få tillgång till hjälp.”

Förslag till riksdagsbeslut:

  1. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om en nollvision i fråga om narkotikarelaterade dödsfall och narkotikarelaterat lidande, och detta tillkännager riksdagen för regeringen.
  2. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om avkriminalisering och tillkännager detta för regeringen.
  3. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om insatser utan krav på nykterhet eller drogfrihet och tillkännager detta för regeringen.

» klicka här för att läsa motion 2017/18:410, ”Missbruk och riskbruk”

Christina Örnebjär

Tjänstgörande riksdagsledamot, Liberalerna

Vad händer nu?

De tre motionerna skickas till socialutskottet för behandling. Här hanteras de tillsammans med liknande motioner i ett betänkande, vilket utgörs av politikernas majoritetslinje. Betänkandet debatteras sedan i kammaren, varpå det är dags för omröstning.

Beroende på utskottets prioriteringar kan dessa motioner behandlas redan i höst, men kan dröja till våren 2018.

Viktigt att förstå, är att majoriteten av alla motioner som presenteras röstas ned i riksdagen. Främst används motionerna för att väcka debatt i olika sakfrågor. Det är därför viktigt att debatten lever vidare, frodas – och att vi fortsätter ställa ansvariga politiker till svars.

Utslängd från invigningen av RNS lokalförening i Göteborg

Utslängd från invigningen av RNS lokalförening i Göteborg

av | 14 sep, 2017 | Snillet | 11 Kommentarer

Bilden är tagen under invigningen av RNS lokalförening i Göteborg. Mannen på bilden är generalsekreterare Per Johansson från lobbyorganisationen Riksförbundet Narkotikafritt Samhälle (RNS).

Uppdatering

Dagen efter publiceringen av detta blogginlägg blockerades jag från RNS Facebookgrupp, och de raderade alla mina kommentarer sedan tre år tillbaka.

En läsare hörde av sig och tipsade om att Linda Nilsson från lobbyorganisationen WFAD numera arbetar inom Social Resursförvaltning i Göteborg. Jag undersöker detta påstående och finner att det stämmer. Inom Social Resursförvaltning i Göteborg arbetar alltså minst tre individer vi vet även är engagerade inom svensk droglobby; ordf Marina Johansson (ECAD), utvecklingsledare Ove Lundgren (ECAD) samt Linda Nilsson (WFAD).

Bakgrund

Dagen efter att Ann-Sofie Hermansson (S) i SVT Opinion anklagade ”partyknarkare” för gängvåldet i Göteborg, presenterade lobbyorganisationen Riksförbundet Narkotikafritt Samhälle (RNS) en stor nyhet; bildandet av deras lokalförening i Göteborg.

ann-sofie-hermansson

Ann-Sofie Hermansson. Bildkälla: goteborg.se

Beslutet kom inte som en överraskning, då RNS tidigare berömt Ann-Sofies uttalanden i media, gällande hennes inställning att försöka kväva gängvåldet i Göteborg genom att skuldbelägga drogbrukare. Personligen tror jag en effektivare metod varit att istället bara be gängen sluta sälja knark, men det kan vi ta upp en annan gång.

Jag vill givetvis medverka på denna invigning. Dessutom ser jag det som ett utmärkt tillfälle att även bli medlem i RNS. Anledningen är att RNS lokalförening i Stockholm så sent som 2016 medarrangerat en föreläsning med den ökända Allan Rubin. Vem vet, kanske bjuder de in Allan till att föreläsa i Göteborg?

Mina farhågor kring eventuellt framtida föreläsningar med Allan Rubin stärks när jag ser vem som ingår i RNS Göteborgs interimstyrelse; Dario Espiga (S).

dario-espiga

Dario Espiga. Bildkälla: SVT

Förutom sitt hårda motstånd mot bevisat livräddande åtgärder som sprutbyte, var Dario nämligen år 2015 ordförande i lobbyorganisationen ECAD Sverige samtidigt som de i sociala medier skröt om sitt stöd till Allan Rubin.

Ecad sverige

Medverkar gör även företrädare för lobbyorganisationen World Federation Against Drugs (WFAD), där Per Johansson (RNS) även är styrelsesekreterare, samt Ulla Kungur, utvecklingsledare från Social Resursförvaltning i Göteborg.

För er som inte redan visste om det är ECAD Sveriges nuvarande ordförande kommunalrådet Marina Johansson (S), även ordförande för Social Resursförvaltning. Det var när jag ställde frågor kring detta samband som Marina utan återkoppling blockerade mig på Twitter.

Inflytandet från svensk droglobby i Göteborg går djupt och frågor bemöts med tystnad.

marina-johansson

Marina Johansson: Bildkälla: ECAD

I RNS Facebookgrupp får jag bekräftelse att jag kan medverka på invigningen. För säkerhets skull mejlar jag även RNS kommunikatör Anna Öqvist, som några dagar senare återkopplar att jag är välkommen.

rns-gbg-godkannande

Invigningen startar

Efter en viss förvirring hittar jag äntligen rätt lokal, vid Järntorget i Göteborg. Inga lappar visar var invigningen är.

Jag hittar till slut rätt och kliver försiktigt in i lokalen där Per Johansson föreläser om RNS historia. Med ett fuskpapper i handen listar han de framgångar RNS hade under 80-talet genom den politiska påverkan de utövade mot svenska politiker. I publiken sitter ca 10 personer utöver de föreläsare som medverkar på invigningen. Medelåldern ligger på runt 60 år. Jag sätter mig bekvämt och tar det foto som pryder detta blogginlägg.

Av någon anledning slutar Per lista RNS framgånger vid årtalet 1988, och går istället över till att prata om sin syn på cannabis. Han pratar mycket och brett om preparatet, men påstår bland annat att naturlig cannabis som läkemedel bara är ett resultat av ”påverkan utifrån”, utan att närmare förklara vad han menar.

När han är klar sätter han sig direkt bakom och till vänster om mig, och Ulla Kungur (Social Resursförvaltning) får ta scenen. Hon presenterar den drograpport som görs varje år genom anonyma frågeenkäter till ungdomar i 9:e klass och årskurs 2 på gymnasiet.

För er som inte redan visste det är Ulla även med i något som kallas Kunskapskällar’n. Där hittar vi givetvis utvecklingsledaren Ove Lundgren, även han medlem i lobbyorganisationen ECAD Sverige.

Drograpporten

Genom hela Ullas presentation rapporterar hon om positiv statistik, som att färre ungdomar brukar alkohol och droger. Hon presenterar även negativ statistik, som att fler ungdomar tror att cannabis skulle vara ett harmlöst preparat som inte orsakar någon skadeverkan.

Vad som dock förvånar mig är att all positiv statistik presenteras som ett resultat av deras drogförebyggande arbete och Sveriges restriktiva narkotikapolitik. Men all negativ statistik påstår hon är ett resultat av ”påverkan utifrån”, dit hon räknar ”kultursidor”, synen på cannabis i media, en tillåtande attityd etc.

Jag räcker därför upp min hand och frågar Ulla om vilka belägg hon har för dessa samband. Hon tänker efter ett tag och svarar att de inte har några belägg, men att man ”tror att det är så”. Nu ifrågasätter plötsligt en annan person i publiken dessa motstridiga siffror. En liten debatt utbryter och flera personer börjar fråga sig hur det egentligen ligger till med slutsatserna man drar kring denna statistik.

Linda Nilsson (generalsekreterare WFAD) tar plötsligt ordet och avslutar debatten genom att med med hög röst försvara drograpporten.

Per Johansson utlyser direkt efteråt 5 min paus.

Saker hettar till

Jag tar Per i hand och frågar honom om han vill komma i kontakt med personen som ligger bakom majoriteten av ansökningarna för naturlig cannabis som läkemedel, med bakgrund av Pers påstående att licenserna skulle bero på ”påverkan utifrån”. Per blir märkbart påverkad och anklagar mig på plats för att vara fånig som ”agerar ombud”. Han vägrar ta emot mitt erbjudande om att upprätta en dialog med orden ”vill han kontakta mig så kan han ju bara ringa. Mitt nummer finns på vår hemsida”.

Jag försöker förklara för Per att personen bakom majoriteten licenser för naturlig cannabis som läkemedel inte kunnat känna till hans påståenden kring ”påverkan utifrån” innan själva invigningen, men han vägrar lyssna.

Plötsligt avbryter Per mig och frågar om det är jag som är ”snillet”. Han avser det namn jag använder i sociala medier och till denna webbplats; snilletjohan.

Jag svarar att det stämmer, varpå Per genast blir sur och anklagar mig för att ”håna dem på Twitter”. Jag frågar honom om det är något osant jag skrivit som han vill bemöta, men Per ignorerar frågan. Istället börjar han högljutt ifrågasätta mitt syfte med besöket på invigningen med frågor som ”vad gör du här? Vad vill du? Du vill ju inte bli medlem i RNS.”.

Då jag svarar att jag visst avser bli medlem i RNS blir Per ställd, och tystnar i några sekunder. Sedan säger han att ”bara så du vet, vi kommer inte godkänna din ansökan. Som drogpolitisk talesperson i Piratpartiet kan du inte vara medlem i RNS, våra ståndpunkter går åt olika håll. Piratpartiet vill ju legalisera knark!”.

Jag förklarar för Per att jag personligen inte vill legalisera droger (jag vill däremot utreda nyttan av en eventuell legalisering med tillhörande reglering). Då tystnar han igen, och utbrister ”Moderaterna hade ju aldrig godkänt att en socialist blivit medlem, eller hur?”. Jag förklarar för honom att en socialist med största säkerhet kunnat bli medlem hos Nya Moderaterna, och att jag fortfarande avser söka medlemskap hos RNS.

Nu ändrar sig plötsligt Per och menar att jag inte kan bli medlem i RNS, enbart pga att jag är Piratpartist. Jag frågar honom tålmodigt varför partitillhörighet skulle ligga i vägen för ett medlemskap. Då ilsknar Per till och nickar mot dörren till lokalen med orden ”Du… detta möte är enbart till för medlemmar i RNS. Du får gå härifrån” varpå han leder mig mot dörren.

Jag påpekar återigen att jag avser bli medlem i RNS, och påminner Per om det godkännande att medverka jag fått från deras kommunikatör Anna. Per vägrar lyssna och avbryter mig med arga handgester. I ett försök att lugna honom ber jag om att få tillgång till RNS stadgar, vilka är mycket svåra att finna någon annanstans. Per fortsätter fösa mig mot dörren med orden ”vill du se våra stadgar får du skicka ett mejl. Du kommer inte få dem av mig!”.

Plötsligt ställer sig Linda Nilsson, generalsekreterare i lobbyorganisationen WFAD framför mig med ett papper jag tolkar vara en medlemslista. ”Du är inte medlem i RNS! Du ska inte vara här!” utbrister hon och spänner ögonen i mig, samtidigt som hon upprepade gånger pekar med en penna mot pappret hon har i sin hand.

linda-nilsson-wfad

Linda Nilsson, WFAD. Bildkälla: Accent magasin

Jag är nu omgiven av 3-4 personer, som allihopa med barska röster säger åt mig att lämna lokalen. De står tätt inpå mig och täcker med sina kroppar alla vägar tillbaka in i lokalen. Smått chockad väljer jag att avsluta min vistelse, tar Per i handen och lämnar lokalen.

Dörren slår hårt igen bakom mig. Det är knäpptyst i byggnaden och folk omkring tittar förvånat mot mitt håll.

Jag står kvar ett tag och försöker förstå vad det var som nyss hände. På bara några minuter förvandlades jag från att vara en välkommen gäst, till någon som RNS desperat försöker hålla borta från sin verksamhet. Jag förstår ännu inte varför.

Svensk droglobby framstår som smärtsamt rädda för åsikter som inte ryms i deras ekokammare. Så vilket är verksamhetens egentliga syfte i Göteborg?