Inom kort tid har representanter för riksdagspartierna MP, L och M presenterat tre individuella motioner gällande svensk narkotikapolitik.

Man vill utmana den påstådda nyttan från kriminaliseringen av droger, satsa på skademinimerande åtgärder och i helhet försöka skapa sig en bild kring huruvida straff och förbud minskar det problematiska bruket av droger i samhället eller ej.

Är detta början på utformandet av en ny svensk narkotikapolitik?

Satsning på skademinimerande åtgärder

Anders Schröder (MP) hävdar i sin motion att ”En historisk tillbakablick ger en mycket dyster bild av det svenska motståndet mot skademinimerande åtgärder. Inställningen från såväl politiken som myndigheter var under många år kallsinnigt inför åtgärder som till synes räddat många liv i de länder som anammat metodiken”.

Min personliga åsikt är att en restriktiv narkotikapolitik alltid kommer prioritera drogfrihet framför minskad skadeverkan och minskad dödlighet relaterade till bruket av illegala droger. Därför välkomnar jag Anders förslag hos åtgärder som sprutbytesprogram, substitutionsbehandling, injektionsrum och utdelning av Naloxon.

Även Maria Abrahamsson (M) vill förebygga de narkotikarelaterade dödsfallen, och hänvisar till den åtgärdsplan som Socialstyrelsen och Folkhälsomyndigheten överlämnade till regeringen 2017. Maria förklarar; ”Här finns förslag om allt från utbildning av kriminalvårdspersonal i hjärt- och lungräddning till ökad tillgång på behandling/metadon, utbildning i hantering av överdoser, bättre tillgång till sprututbyte och tillhörande mottagningar”.

Christina Örnebjär (L) tillägger en viktig punkt; ”Insatser utan krav på nykterhet eller drogfrihet innan man får ta del av dem.”.

Hon fortsätter; ”Tre till sex månaders drogfrihet för att få hjälp och stöd har under lång tid varit en vanlig metod för att bemöta människor i missbruk. Detta trots att det oftast inte lett till att människor lyckats ta sig ur sitt missbruk. Tidigare beslutades det i FN att medlemsländerna behöver ha en mer human syn på missbruk och fokusera mer på skademinimering, behandling och vård istället för nolltolerans och skuldbeläggning i form av straff. Det finns åtskilliga rapporter som visar på att när vändpunkten väl kommer för en människa med ett missbruk är det livsviktigt att samhället lyssnar, stöttar och hjälper på en gång”.

Kriminaliseringen av droger ifrågasätts

Gemensamt för dessa motioner är att de vill utmana och utreda den påstådda effektiviteten från kriminaliseringen av droger. Maria Abrahamsson (M) menar exempelvis att visionen om det narkotikafria samhället ”saknar realism”, och att drogbrukare inte ska ”straffas vare sig för innehav eller för egen konsumtion”.

Anders Schröder (MP) vill exempelvis utreda huruvida kriminaliseringen av droger som infördes 1988 haft någon egentlig effekt på bruket av droger i samhället; ”De polisiära effekterna tycks dock inte ha haft någon positiv effekt på att minska konsumtionen av narkotika” – och vill se hur andra länder utformat sin narkotikapolitik.

Christina Örnebjär (L) konstaterar kort att ”Den som har ett beroende ska vårdas, inte straffas. Användandet av narkotika bör därför avkriminaliseras.”

Alltså; konsumtionsförbudet av droger ifrågasätts, då författarna av motionerna ovan inte upplever någon minskning av drogbruket i samhället, samt att straff negativt påverkar individer som istället är i behov av vård, och enbart vård.

De individuella motionerna

Vad händer nu?

De tre motionerna skickas till socialutskottet för behandling. Här hanteras de tillsammans med liknande motioner i ett betänkande, vilket utgörs av politikernas majoritetslinje. Betänkandet debatteras sedan i kammaren, varpå det är dags för omröstning.

Beroende på utskottets prioriteringar kan dessa motioner behandlas redan i höst, men kan dröja till våren 2018.

Viktigt att förstå, är att majoriteten av alla motioner som presenteras röstas ned i riksdagen. Främst används motionerna för att väcka debatt i olika sakfrågor. Det är därför viktigt att debatten lever vidare, frodas – och att vi fortsätter ställa ansvariga politiker till svars.

Bilden är tagen under invigningen av RNS lokalförening i Göteborg. Mannen på bilden är generalsekreterare Per Johansson från lobbyorganisationen Riksförbundet Narkotikafritt Samhälle (RNS).

Uppdatering

Dagen efter publiceringen av detta blogginlägg blockerades jag från RNS Facebookgrupp, och de raderade alla mina kommentarer sedan tre år tillbaka.

En läsare hörde av sig och tipsade om att Linda Nilsson från lobbyorganisationen WFAD numera arbetar inom Social Resursförvaltning i Göteborg. Jag undersöker detta påstående och finner att det stämmer. Inom Social Resursförvaltning i Göteborg arbetar alltså minst tre individer vi vet även är engagerade inom svensk droglobby; ordf Marina Johansson (ECAD), utvecklingsledare Ove Lundgren (ECAD) samt Linda Nilsson (WFAD).

Bakgrund

Dagen efter att Ann-Sofie Hermansson (S) i SVT Opinion anklagade ”partyknarkare” för gängvåldet i Göteborg, presenterade lobbyorganisationen Riksförbundet Narkotikafritt Samhälle (RNS) en stor nyhet; bildandet av deras lokalförening i Göteborg.

Ann-Sofie Hermansson. Bildkälla: goteborg.se

Beslutet kom inte som en överraskning, då RNS tidigare berömt Ann-Sofies uttalanden i media, gällande hennes inställning att försöka kväva gängvåldet i Göteborg genom att skuldbelägga drogbrukare. Personligen tror jag en effektivare metod varit att istället bara be gängen sluta sälja knark, men det kan vi ta upp en annan gång.

Jag vill givetvis medverka på denna invigning. Dessutom ser jag det som ett utmärkt tillfälle att även bli medlem i RNS. Anledningen är att RNS lokalförening i Stockholm så sent som 2016 medarrangerat en föreläsning med den ökända Allan Rubin. Vem vet, kanske bjuder de in Allan till att föreläsa i Göteborg?

Mina farhågor kring eventuellt framtida föreläsningar med Allan Rubin stärks när jag ser vem som ingår i RNS Göteborgs interimstyrelse; Dario Espiga (S).

Dario Espiga. Bildkälla: SVT

Förutom sitt hårda motstånd mot bevisat livräddande åtgärder som sprutbyte, var Dario nämligen år 2015 ordförande i lobbyorganisationen ECAD Sverige samtidigt som de i sociala medier skröt om sitt stöd till Allan Rubin.

Medverkar gör även företrädare för lobbyorganisationen World Federation Against Drugs (WFAD), där Per Johansson (RNS) även är styrelsesekreterare, samt Ulla Kungur, utvecklingsledare från Social Resursförvaltning i Göteborg.

För er som inte redan visste om det är ECAD Sveriges nuvarande ordförande kommunalrådet Marina Johansson (S), även ordförande för Social Resursförvaltning. Det var när jag ställde frågor kring detta samband som Marina utan återkoppling blockerade mig på Twitter.

Inflytandet från svensk droglobby i Göteborg går djupt och frågor bemöts med tystnad.

Marina Johansson: Bildkälla: ECAD

I RNS Facebookgrupp får jag bekräftelse att jag kan medverka på invigningen. För säkerhets skull mejlar jag även RNS kommunikatör Anna Öqvist, som några dagar senare återkopplar att jag är välkommen.

Invigningen startar

Efter en viss förvirring hittar jag äntligen rätt lokal, vid Järntorget i Göteborg. Inga lappar visar var invigningen är.

Jag hittar till slut rätt och kliver försiktigt in i lokalen där Per Johansson föreläser om RNS historia. Med ett fuskpapper i handen listar han de framgångar RNS hade under 80-talet genom den politiska påverkan de utövade mot svenska politiker. I publiken sitter ca 10 personer utöver de föreläsare som medverkar på invigningen. Medelåldern ligger på runt 60 år. Jag sätter mig bekvämt och tar det foto som pryder detta blogginlägg.

Av någon anledning slutar Per lista RNS framgånger vid årtalet 1988, och går istället över till att prata om sin syn på cannabis. Han pratar mycket och brett om preparatet, men påstår bland annat att naturlig cannabis som läkemedel bara är ett resultat av ”påverkan utifrån”, utan att närmare förklara vad han menar.

När han är klar sätter han sig direkt bakom och till vänster om mig, och Ulla Kungur (Social Resursförvaltning) får ta scenen. Hon presenterar den drograpport som görs varje år genom anonyma frågeenkäter till ungdomar i 9:e klass och årskurs 2 på gymnasiet.

För er som inte redan visste det är Ulla även med i något som kallas Kunskapskällar’n. Där hittar vi givetvis utvecklingsledaren Ove Lundgren, även han medlem i lobbyorganisationen ECAD Sverige.

Drograpporten

Genom hela Ullas presentation rapporterar hon om positiv statistik, som att färre ungdomar brukar alkohol och droger. Hon presenterar även negativ statistik, som att fler ungdomar tror att cannabis skulle vara ett harmlöst preparat som inte orsakar någon skadeverkan.

Vad som dock förvånar mig är att all positiv statistik presenteras som ett resultat av deras drogförebyggande arbete och Sveriges restriktiva narkotikapolitik. Men all negativ statistik påstår hon är ett resultat av ”påverkan utifrån”, dit hon räknar ”kultursidor”, synen på cannabis i media, en tillåtande attityd etc.

Jag räcker därför upp min hand och frågar Ulla om vilka belägg hon har för dessa samband. Hon tänker efter ett tag och svarar att de inte har några belägg, men att man ”tror att det är så”. Nu ifrågasätter plötsligt en annan person i publiken dessa motstridiga siffror. En liten debatt utbryter och flera personer börjar fråga sig hur det egentligen ligger till med slutsatserna man drar kring denna statistik.

Linda Nilsson (generalsekreterare WFAD) tar plötsligt ordet och avslutar debatten genom att med med hög röst försvara drograpporten.

Per Johansson utlyser direkt efteråt 5 min paus.

Saker hettar till

Jag tar Per i hand och frågar honom om han vill komma i kontakt med personen som ligger bakom majoriteten av ansökningarna för naturlig cannabis som läkemedel, med bakgrund av Pers påstående att licenserna skulle bero på ”påverkan utifrån”. Per blir märkbart påverkad och anklagar mig på plats för att vara fånig som ”agerar ombud”. Han vägrar ta emot mitt erbjudande om att upprätta en dialog med orden ”vill han kontakta mig så kan han ju bara ringa. Mitt nummer finns på vår hemsida”.

Jag försöker förklara för Per att personen bakom majoriteten licenser för naturlig cannabis som läkemedel inte kunnat känna till hans påståenden kring ”påverkan utifrån” innan själva invigningen, men han vägrar lyssna.

Plötsligt avbryter Per mig och frågar om det är jag som är ”snillet”. Han avser det namn jag använder i sociala medier och till denna webbplats; snilletjohan.

Jag svarar att det stämmer, varpå Per genast blir sur och anklagar mig för att ”håna dem på Twitter”. Jag frågar honom om det är något osant jag skrivit som han vill bemöta, men Per ignorerar frågan. Istället börjar han högljutt ifrågasätta mitt syfte med besöket på invigningen med frågor som ”vad gör du här? Vad vill du? Du vill ju inte bli medlem i RNS.”.

Då jag svarar att jag visst avser bli medlem i RNS blir Per ställd, och tystnar i några sekunder. Sedan säger han att ”bara så du vet, vi kommer inte godkänna din ansökan. Som drogpolitisk talesperson i Piratpartiet kan du inte vara medlem i RNS, våra ståndpunkter går åt olika håll. Piratpartiet vill ju legalisera knark!”.

Jag förklarar för Per att jag personligen inte vill legalisera droger (jag vill däremot utreda nyttan av en eventuell legalisering med tillhörande reglering). Då tystnar han igen, och utbrister ”Moderaterna hade ju aldrig godkänt att en socialist blivit medlem, eller hur?”. Jag förklarar för honom att en socialist med största säkerhet kunnat bli medlem hos Nya Moderaterna, och att jag fortfarande avser söka medlemskap hos RNS.

Nu ändrar sig plötsligt Per och menar att jag inte kan bli medlem i RNS, enbart pga att jag är Piratpartist. Jag frågar honom tålmodigt varför partitillhörighet skulle ligga i vägen för ett medlemskap. Då ilsknar Per till och nickar mot dörren till lokalen med orden ”Du… detta möte är enbart till för medlemmar i RNS. Du får gå härifrån” varpå han leder mig mot dörren.

Jag påpekar återigen att jag avser bli medlem i RNS, och påminner Per om det godkännande att medverka jag fått från deras kommunikatör Anna. Per vägrar lyssna och avbryter mig med arga handgester. I ett försök att lugna honom ber jag om att få tillgång till RNS stadgar, vilka är mycket svåra att finna någon annanstans. Per fortsätter fösa mig mot dörren med orden ”vill du se våra stadgar får du skicka ett mejl. Du kommer inte få dem av mig!”.

Plötsligt ställer sig Linda Nilsson, generalsekreterare i lobbyorganisationen WFAD framför mig med ett papper jag tolkar vara en medlemslista. ”Du är inte medlem i RNS! Du ska inte vara här!” utbrister hon och spänner ögonen i mig, samtidigt som hon upprepade gånger pekar med en penna mot pappret hon har i sin hand.

Linda Nilsson, WFAD. Bildkälla: Accent magasin

Jag är nu omgiven av 3-4 personer, som allihopa med barska röster säger åt mig att lämna lokalen. De står tätt inpå mig och täcker med sina kroppar alla vägar tillbaka in i lokalen. Smått chockad väljer jag att avsluta min vistelse, tar Per i handen och lämnar lokalen.

Dörren slår hårt igen bakom mig. Det är knäpptyst i byggnaden och folk omkring tittar förvånat mot mitt håll.

Jag står kvar ett tag och försöker förstå vad det var som nyss hände. På bara några minuter förvandlades jag från att vara en välkommen gäst, till någon som RNS desperat försöker hålla borta från sin verksamhet. Jag förstår ännu inte varför.

Svensk droglobby framstår som smärtsamt rädda för åsikter som inte ryms i deras ekokammare. Så vilket är verksamhetens egentliga syfte i Göteborg?

Bilden är en skärmdump från livesändningen av projektets första seminarium. Till höger i bild: föreläsaren Pelle Olsson samt projektets ledare Sven-Olov Carlsson.

Bakgrund

I april 2017 gick Sveriges samlade nykterhetsrörelser ut med nyheten att de ska lyfta narkotikafrågan genom att ”öka sin kunskap och mer aktivt bemöta legaliseringsivrare i debatten” i ett projekt som startar i maj samma år, och fortgår i sammanlagt tre år.

Organisationerna Nykterhetsrörelsens bildningsverksamhet (NBV) samarbetar med Sveriges Landsråd för alkohol- och narkotikafrågor (SLAN) i hopp om att nykterhetsrörelsen blir, som SLANS:s ordförande Anders Andersson så väl uttrycker det;  ”en tydlig aktör som visar på behovet av ett modernt frihetsbudskap om att inte dras in i legaliseringsivrarnas flumvåg.”

Anders Andersson. Källa: Drugnews

Projektets namn är Prevent don’t promote, och förkortas hädanefter i detta inlägg som PDP. De har i dagsläget en webbplats samt en Facebooksida.

Ledare för PDP är Sven-Olov Carlsson, tidigare ordförande för IOGT-NTO och numera ordförande för World Federation Against Drugs (WFAD).

Sven-Olov Carlsson. Källa: linkedin

PDP:s mål kan sammanfattas i att Sveriges samlade nykterhetsrörelser vill driva teserna om att en fortsatt restriktiv narkotikapolitik är bra, att prevention är bästa sättet att förebygga missbruk, att ”drogfrihet” bör vara målet med svensk narkotikapolik samt att alla alternativa synsätt på sakfrågan är likställt med att ”tillåta mer knark i våra samhällen”.

Kort och gott, samma gamla skåpmat men i en ny förpackning.

Verksamheten tar form

PDP börjar starkt genom att på sin webbplats länka till en debattartikel av Rolf Bromme, som bara ett halvår tidigare gått ut i media med påståendet att ”Det finns kopplingar mellan hasch och satanism”.

PDP arrangerade även ett ”Kunskapsseminarium” i Stockholm, som nyligen sändes live på Facebook. Jag såg detta seminarium, och förvånades över mycket som presenterades och sades.

Men vi kommer till seminariet senare.

I en intervju som PDP:s ledare Sven-Olov Carlsson nyligen gjorde i Alkohol & Narkotika sade han nämligen något som fick mig att reagera.

– Det finns starka krafter som vill luckra upp den restriktiva narkotikapolitiken, både internationellt och i Sverige. Vi ska opinionsbilda i vad konsekvenserna blir av en legalisering och hur en legalisering leder till att man släpper in starka kommersiella krafter på narkotikaområdet. Det är obegripligt att man i den narkotikapolitiska debatten inte vill se och förstå detta samband.

Påståendet att det i Sverige skulle lura ”krafter” som vill legalisera narkotika möter jag ofta från polis, förbudspolitiker samt lobby- och nykterhetsorganisationer. Men hittills har ingen brytt sig om att definiera vad dessa påstådda ”krafter” skulle bestå av.

Därför gläder det mig när chefredaktören för Alkohol & Narkotika direkt ställer följdfrågan:

Vilka krafter syftar du på?

Sven-Olov svarar:

– Det finns starka ekonomiska intressen som försöker påverka utvecklingen och ser potentialen i en kommersialisering av narkotika­marknaden. Det som nu händer i Colorado är ett varnande exempel, med högre tillgång av narkotika.

Påstår Sven-Olov att ”ekonomiska intressen” på något sätt påverkar narkotikamarknaden i Sverige? Jag mejlade honom i hopp om att får svar på frågan.

Tyvärr valde Sven-Olov att aldrig svara på det mejlet, eller ens meddela om han mottagit det.

Kunskapsseminariet ”Cannabis – fakta och myter”

Känner ni igen titeln?

Jag blev besviken då det utlovade ”kunskapsseminariet” avslöjades bestå av Pelle Olssons kritiserade föreläsning om cannabis. Pelle är en hårt marknadsförd föreläsare hos lobbyorganisationen RNS, som nyligen besökte Colorado i hopp om att på alla möjliga sätt svartmåla bruket av cannabis i reportaget ”420 – högtidsdag för marijuanaindustrin”.

Narkotikadebattören Magnus Callmyr sammanfattar på ett tydligt sätt kritiken mot många av Pelle Olssons påståenden. I korthet består den av att Pelle Olsson systematiskt bortser från relevant data som inte stöder hans teorier, russinplockar valda stycken ur studier för att hitta stöd åt sina argument samt presenterar många uppseendeväckande påståenden som saknar stöd i forskning.

Seminariet livesändes i två delar på PDP:s Facebooksida. I kommentarsfältet kritiserade jag bland annat Pelle för att i föreläsningen presentera påståenden som saknar stöd i forskning, samt att han bortser från relevanta och moderna studier. Detta är kritik Pelle känner till sedan tidigare, men valt att inte bry sig om.

Men nog om Pelle. Det är under pausen något intressant händer.

1:45:20 in i livesändningen ställer sig PDP:s ledare Sven-Olov bakom kameran för att tala med en annan person om seminariet. Vad ingen vet är att kameran fortfarande sänder, och att deras dialog går rätt ut i sändningen.

Okänd: Det är väldigt många som kollar nu va. Man kan chatta in frågor, och eeh… det visste inte jag faktiskt. Utan det är en som heter Svensson… Johan Svensson som ifrågasätter [ohörbart]. Jag tror inte jag har Herr Johan Svensson. Vem är det?

Vad personen talar om är den kritik jag framfört mot Pelles föreläsning i kommentarsfältet.

Sven-Olov: Du det kan vara han som skrev till mig… Det är vår motståndare i så fall om det är han.

Okänd: Han verkar nästan vara drogliberal alltså…

Sven-Olov: Ja, ja, ja… Jag ska se om det är han, eeh… jag har en som som skrev till mig igår, och ifrågasatte [ohörbart].

Mejlet Sven-Olov hänvisar till är samma mejl som nämns ovan, där jag frågar Sven-Olov vilka ”krafter” det är som påstås vilja legalisera narkotika i Sverige.

Okänd: Det här är väldigt intressant för framtiden. För här kan folk verkligen ställa frågor.

Sven-Olov: Ja, ja…

Okänd: (citerar min kommentar) ”Pelles påståenden kring aktiva cannabisbrukare och minne saknar stöd i forskning”, står det.

Sven-Olov: Jo det är han. Det är han. Han skrev igår.

Okänd: Ja du förstår…

Sven-Olov: Piratpartiet, han ifrågasatte det jag skrev i en debattartikel att det finns krafter, och då frågade han vilka krafter syftar du på. Då tänkte jag svara ”dig!”.

(båda skrattar)

Konversationen finner ni som sagt 1:45:20 in i detta klipp. Det kan vara svårt att höra, så höj volymen.

Resterande samtal handlar om drogliberaler och ”motsidan”, samt hur tekniken gjort det möjligt att nå ut till en större publik.

Frågan är om svensk nykterhetsrörelse är beredd på den transparens det innebär.

Sven-Olov svarar äntligen på frågor – del 1

Med bakgrund av att Sven-Olov i livesändningen erkänt att han läst min fråga, skickar jag honom ett nytt mejl. Vad som följer är en mejldialog som mycket tydligt påvisar de kommunikativa problem svensk nykterhetsrörelse har.

Här upphörde vår mejldialog, då Sven-Olov slutade svara.

Sven-Olov svarar äntligen på frågor – del 2

Jag vill ge vår mejldialog en sista chans, så jag skickar Sven-Olov ett mejl i hopp om svar från någon annan inom projektet:

Efter detta svar ber jag om att få avsluta mejldialogen, och tackar en ovillig Sven-Olov för hans tid. Jag kommer inte få något svar ens om jag hade frågat tio gånger till. Frågan kring vilka ”krafter” det är som i Sverige avser legalisera narkotika förblir obesvarad.

Så vem eller vilka är det meningen att Sveriges samlade nykterhetsrörelser ska mobilisera emot?

Det vet de inte ens själva.

Uppdatering 22 maj

Efter några dagars tystnad publicerade PDP en redigerad version av Kunskapsseminariet, där dialogen jag transkriberat ovan var bortklippt.

Som tur var sparade jag det oredigerade originalklippet på Youtube.

Med bakgrund av att bevis för samtalets existens nu öppet finns att tillgå, mejlade jag Sven-Olov en sista gång i hopp om att få något slags bemötande.

Vid tre separata tillfällen har jag nu försökt få PDP:s ledare att svara på frågor kring projektets syfte samt det samtal som skedde när de trodde kameran var avstängd. Sven-Olov har konsekvent vägrat att svara vid alla dessa tillfällen.

Sveriges samlade nykterhetsrörelser uppför sig som om de vore handlingsförlamade och vilsna.

Sverige förtjänar bättre.

Uppdatering 20 september

Den 29 augusti sände PDP återigen två föreläsningar. Denna gång med två representanter från svenska polisväsendet.

Tittare uppmanas ställa frågor till PDP och föreläsarna. Jag passar därför på att återigen be Sven-Olov nämna vilka ekonomiska intressen det är han påstår vill legalisera narkotika i Sverige. PDP svarar med följande kommentar:

I skrivande stund är det 20 september, och ännu har ingen återkoppling skett från vare sig Sven-Olov eller PDP.

Bilden är tagen under Kerstin Källs föreläsning.

Då var vi tyvärr där igen. En individ med koppling till Riksförbundet Narkotikafritt Samhälle (RNS) hävdade att ett bruk av cannabis minskar IQ, återigen med påstått stöd av Dunedin-studien.

Denna gång var det Kerstin Käll (överläkare och medicinskt ansvarig för Beroendekliniken vid Universitets-sjukhuset i Linköping samt föreläsare hos RNS) under hennes föreläsning på konferensen Expanding Minds – Psykiatri för framtiden.

Trots att Dunedin-studien aldrig kunnat visa några kausala samband att ett isolerat bruk av cannabis skulle minska IQ , presenterades den här som en ”ny studie” – vilken påstods ge belägg för sambandet.

Kerstin Käll försvarar sig

När en deltagare räcker upp handen och ifrågasätter varför Kerstin använder Dunedin-studien som källa, hänvisar hon plötsligt till ytterligare en studie, vilken påstås styrka påståendet.

Detta är mejlet som deltagaren mottar från Kerstin efter konferensen:

Hej
Och tack för senast. Alltid bra med kritik, så man tvingas läsa på lite extra.
Här är studien som jag grundade mina argument på:
Moffitt TE, Meier MH, Caspi A, Poulton R (2013). Reply to Rogeberg and Daly: no evidence that socioeconomic status or personality differences confound the association between cannabis use and IQ decline. Proc Natl Acad Sci U S A. 110(11):E980–2.

Med vänlig hälsning
Kerstin Käll

Studien hon hänvisar till ger dock inga som helst stöd till påståendet om cannabis och IQ. Den visar enbart att socioekonomiska faktorer inte är hela alternativa förklaringen till den påstådda minskningen av IQ hos deltagare i Dunedin-studien.

Deltagaren påpekar detta och får följande svar från Kerstin:

Hej igen
Dunedinstudien är ju en epidemiologisk studie, dvs den påvisar samband, men kan aldrig bevisa kausalitet (att det är många paraplyer när det regnar bevisar inte att regnet beror på paraplyerna). Det som finns är djurstudier på ”tonårsmöss”, där det finns en möjlig mekanism, som man kan studera när man går in och manipulerar det cannabinoida systemet under hjärnans utmognad. Sedan behövs givetvis många fler studier som bekräftar orsakssambandet (kausaliteten) om det finns.
När det gäller ställningstagande till t.ex. avkriminalisering av cannabis t.ex. så brukar man ju tänka efter försiktighetsprincipen. Finns det en risk, i detta fallet både epidemiologi och djurstudier som pekar på risk för hjärnskador vid regelbundet bruk under tonårstiden, så är det rätt uppenbart för mig att vi bör skydda våra ungdomars hjärnor.
Med vänlig hälsning
Kerstin Käll

Kerstin menar nu plötsligt att resultaten från djurförsök (som aldrig ingått i Dunedin-studien) ger henne anledning att varna allmänheten för en eventuell effekt (som inte påvisats hos människor), med stöd av försiktighetsprincipen.

Detta är något helt annat än vad som presenterades under hennes föreläsning.

Kerstins och min mejlkonversation

Jag mejlar Kerstin Käll för att reda ut de frågetecken som omringar hennes påstående under konferensen:

Hej Kerstin.

Mitt namn är Johan Svensson. Jag är nyligen tillsatt drogpolitisk
talesperson i Piratpartiet, med specialisering på cannabisrelaterade
frågor.

Det har kommit till min kännedom att Dunedin-studien (återigen)
använts som evidensunderlag för påståendet att ett isolerat bruk av
cannabis skulle orsaka en minskning av IQ. Något som av dig
presenterades som en ”ny studie” under Expanding Minds STP 2017.
Vänligen se bifogad bild.

Till min kännedom ger Dunedin-studien inget underlag till ett sådant
påstående. Eventuell signifikans försvinner när vi tar hänsyn till
exempelvis övrigt drogbruk eller socioekonomiska faktorer. Legitimerar
du påståendet genom att åberopa Försiktighetsprincipen med bakgrund av
ett fåtal djurförsök?

Du ska även ha lovat en deltagare att i efterhand skicka material som
skulle ge belägg för påståendet. Men detta material påvisar enbart att
socioekonomiska faktorer inte förklarar vad vad Meier-studien fann.

Kan du vänligen utveckla ditt resonemang kring Dunedin och påståendet
att ett bruk av cannabis skulle minska IQ?

Kerstins svar inkom samma dag:

Hej!
Detta var studien jag skickade till [CENSURERAT]
Moffitt TE, Meier MH, Caspi A, Poulton R (2013). Reply to Rogeberg and
Daly: no evidence that socioeconomic status or personality differences
confound the association between cannabis use and IQ decline. Proc
Natl Acad Sci U S A. 110(11):E980–2.
Med vänlig hälsning
Kerstin Käll

Då Kerstin inte svarade på någon av mina frågor, skickade jag henne detta svar:

Tack för svar.

Som jag skrev i mitt ursprungliga mejl: detta material påvisar enbart att socioekonomiska faktorer inte förklarar vad vad Meier-studien fann.

Studien du hänvisar påvisar alltså inte att Dunedin-studien skulle ge några belägg för att ett isolerat bruk av cannabis skulle minska IQ. Detta var ju ditt påstående under konferensen.

Ska jag tolka ditt svar som att du gjort påståendet utan några egentliga stöd i forskning?

Där upphör vår mejlkonversation, då Kerstin valde att sluta svara. Som vi sett många gånger förut, avslutar man dialogen vid frågor om belägg för påståendet.

Och varför skulle Kerstin bry sig? Konferensen genomfördes ju och budskapet gick ut. Oavsett om det har stöd i forskning eller ej.

Med en suck drar jag mig till minnes ett uttalande om sprutbyte som Kerstin Käll gjorde 2016. Varför tillåter vi lobbyverksamhet som den från RNS fortgå i hälsofrågor?

» Direktlänk till Patrik Stenvards debattartikel ”Saknas stöd för att driva igenom förslag om sprututbytesprogram”.

» Direktlänk till min replik hos Arbetarbladet.

”Argument att det saknas stöd för sprututbytets effektivitet finner Patrik Stenvard (M) enbart i påståendet att metoden inte skulle minska andelen som injicerar droger. Men det har aldrig varit verksamhetens syfte att hjälpa injektionsbrukare bli drogfria. Tror Patrik det har han misslyckats förstå Socialstyrelsens egen motivering till den verksamheten; att förebygga spridningen av dödliga blodsjukdomar.

Utvärderar vi däremot metodens effektivitet utifrån dess syfte, finner vi stort stöd från både internationell som svensk forskning.

Att sprutbytet samtidigt ökar kontaktytan mellan injektionsbrukare och vården får vi på köpet. Likaså har det visat sig att riskbeteenden kopplat till injektionsbruket minskar. Vilket är en följd av det neutrala och icke-dömande samtalet mellan personal och klient i fråga om bruket. Kostnaden för ett par kanyler är försvinnande liten i jämförelse med de resurser som krävs för att behandla sjukdomar som HIV och hepatit-C.

Patrik verkar mena att det inte anses värt att förebygga sjukdom utanför den vaga idén om det narkotikafria samhället. Det påstås vara meningslöst att förbättra drogbrukares hälsa och situation, om metoderna inte anses bidra till att göra dem drogfria. Det är just denna ideologi som FN kritiserade Sverige för under det senaste toppmötet i New York förra året.

Nej, det är inte upp till potentiella väljare om Nya Moderaternas inställning i drogpolitiken är smaklös eller ej. Det är däremot upp till läkare och forskare att bestämma hur vi på bäst sätt räddar liv och förebygger sjukdom. Jag föreslår att vi gemensamt börjar lyssna på dem.”

Johan Svensson
Drogpolitisk talesperson Piratpartiet

Emelie Holmström
Socionomstuderande